Klimatpolitik och rättvisa.

Illustration som visar de globala utsläppen fördelat på befolkning och inkomst. Källa: Oxfam. 
Alltför länge har rättviseaspekten i klimatpolitiken undvikits i den politiska debatten. Det är synd. För på många sätt är vår klimatpolitik utformad för att eliten ska kunna köpa sig fri medan låginkomsttagare ska kuvas till utsläppsminskningar. Det är en modern form av avlatspolitik som varken leverar i effektivitet eller med att redovisa dess snabbt stigande kostnad för kommande generationer. Syndarnas skulder tvättas bort i en predikan om att vi alla är lika skyldiga.

Men vi är inte lika skyldiga till utsläppen. Enligt en rapport från Oxfam, som baserar sig på forskning från Oslo universitet, samt motsvarande forskning gjord av den välkända ekonomen Thomas Piketty, står livstilsutsläppen bland världens 10 % rikaste för ungefär hälften av världens totala utsläpp. Den ojämlika fördelningen av utsläpp mellan rik och fattig återfinns i en närmast motsvarande grad även inom länder.

Vi som är med och formar klimatpolitiken måste vara medvetna om denna ojämlikhet. Vi måste vara medvetna om att höjda bensin och koldioxidskatter inte påverkar de rikaste - de har råd att betala och gör det gärna ifall det också kan lätta deras samveten. För låginkomsttagaren riskerar samma skattehöjning bli en ytterligare ekonomisk börda på en redan ansträngd månadsekonomi, utan några större möjligheter till utsläppsminskningar.

Därmed inte sagt att bensin och koldioxidskatt inte behövs - det gör de! Men för att uppnå den utsläppsminskningstakt som våra klimatmål kräver på ett sätt som kan anses rättvist, behöver vi också se till åtgärder som specifikt riktar sig mot de som både står för en hög andel av de totala utsläppen och som dessutom har reell kapacitet att minska dem.

Idag finns det dessutom stora möjligheter att undkomma koldioxidskatten. Eftersom vi inte har koldioxidskatt på importerade produkter finns möjligheten att flytta sina utsläpp till så kallade koldioxidparadis. För en höginkomsttagare vars utsläpp till största del kommer från framställning av produkter och internationella resor är det lätt att smita från koldioxidskatten genom att importera produkter och resa dit koldioxidskatten är låg. För en låginkomsttagare i glesbygd där bilen är största utsläppskällan är det dock inte lika lätt att undkomma skatten.

Principen att ansvar bör fördelas efter förmåga är tyvärr icke förekommande när det gäller frågan om utsläppsminskningar. Istället råder principen gör vad du vill - det spelar ändå ingen roll - utsläppen minskar i alla fall. Detta är åtminstone sant för de utsläpp som inkluderas i det europeiska systemet för utsläppsrätter. Eftersom antalet utsläppsrätter är förutbestämt så spelar det ingen roll om du blir vegan, byter till fossilfri el och slutar att flyga. Dina utsläppsminskningar blir endast en möjlighet för andra att fortsätta att släppa ut lite till. För utsläpps-eliten är detta ett bekvämt budskap, som legitimerar fortsatta excesser - det spelar ju ändå ingen roll! Men för klimatinvesteringar är systemet demoraliserande. För vem vill satsa på utsläppsminskningar om det ger ökade utsläpp någon annanstans?

Klimatpolitiken står inför stora utmaningar. De massiva kryphål i koldioxidbeskattningen som beskrivits ovan måste vara en prioriterad fråga. Tilltron till klimatpolitiken måste vara en annan prioriterad fråga. Idag finns många frågetecken: Hur kan vi kompensera de arbetare som förlorar jobbet i och med utfasningen av fossil energi? Vilka sanktionsmöjligheter finns mot de länder som har otillräckliga klimatambitioner? Vilken årlig utsläppsminskningstakt gäller om vi ska vara trovärdiga om klimatmålen?

I frånvaron av ett tydligt politiskt ledarskap som kan och vill styra debatten mot viktiga frågor som dessa, riskerar klimatpolitiken att kidnappas av de som bara vill förhala och sprida misstro. Att som moderaterna hävda att vi kan minska utsläpp genom klimatbistånd till fattiga är ett exempel på detta. De fattigaste 50 % av jordens befolkning kan av naturliga skäl inte minska utsläppen - för de har inga.

Det går knappast att finna något mer tydligt exempel på hur fördelningsfrågan kan förbises när vi kommer till klimatpolitiken. På samma sätt som att jordens fattiga inte kan ta ansvar för våra utsläppsminskningar, kommer inte Sveriges låginkomsttagare att kunna ta ansvar för den rika utsläppseliten. Vi har alla ett ansvar och det är hög tid att politiken tar ledarskap och tydliggör hur detta ansvar ska fördelas.

Vilka partier står redo?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Historiska stadsplaner i Uppsala: en kontra-faktisk historieskrivning

En transformatorstation

Allmänhet och kommunfullmäktige gravt vilselett om tätheten för 33 000 nya bostäder i södra Uppsala