Fortsätt till huvudinnehåll

På stadsbyggnadsfronten inget nytt...

Samhället står idag för stora utmaningar. Det handlar om problem med arbetsmarknad, segregering, fattigdom, bostadsbrist och ineffektiv användning av resurser. Dessa problem är kopplade till varandra tillexempel segregeringen med fattigdomen och arbetsmarknaden. Liksom rikedom skapar ännu mer rikedom så skapar problem ännu mer problem. Så för att ta i tu med dessa problem fungerar det inte att lösa ett utav dom. Man måste lösa alla samtidigt. Orsaken till dessa problem är ofta komplex och därför krävs det komplexa lösningar.

De flesta av dessa problem bottnar i någon mån i den fysiska miljön. Problemet är att detta inte uppmärksammas tillräckligt. Politiker ser ofta enbart bidrag och avdrag som möjliga lösningar. Men den byggda miljön är i det långa perspektivet minst lika viktig, om inte viktigare. När innovationer händer på andra fronter så ekar orden: "på stadsbyggnadsfronten inget nytt". Vi måste inse att vi inte uppfunnit det optimala sättet att bygga städer på.

När bostadsbristen blir en mur som hindrar unga från att ta sig ut i vuxenlivet. När den cementerade tillgången på verksamhetslokaler förhindrar småföretagande. När segregerande stadsstrukturer tvingar mindre bemedlade ut i de taskiga miljonprogrammen. Har vi då en optimal stadsbyggnad?

Vanligtvis brukar man testa nya lösningar när man märker att något inte fungerar. Men på stadsbyggnadsområdet är det annorlunda - här fortsätter man med samma förlegade metoder. Kanske gör vi så för att vi inte vet något annat. Men om man inte har kunskapen så brukar man ju pröva sig fram och detta är den väg jag anser att vi måste gå. Vi måste tillåta en mer experimenterande stadsbyggnad. På det sättet kan vi finna mer kunskap och kanske till och med hitta lösningar på de problem som samhället idag står inför.

Att ingenting göra är en säker metod för sin egen undergång.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Historiska stadsplaner i Uppsala: en kontra-faktisk historieskrivning

På Uppsala kommuns hemsida finns ett par historiska stadsplaner, vilka ger en spännande bild av hur planeringen kunde ha tagit andra vägar. I detta inlägg söker jag staden som kunde ha blivit.  Först P O Hallmans stadsplan från 1910: Året är 1910, i Hallmans plan för Uppsala är alla gatorna lätt krökta inspirerat av österrikaren Camillo Sittes idéer. Öster om järnvägen är en stor ny stadsdel planerad, kvarter med husen mot gatan och korsningar där gator går i alla möjliga riktningar. Stadsdelen är nästan lika stor som den då existerande staden. Idag, år 2013, är stadsdelen fullt utbyggd sen länge och är en självklar del av stadskärnan. Längs dess gator finns nästan lika stort utbud som i den äldre staden på andra sidan järnvägen.  Runt i kring stadskvarteren ligger en ring av äldre villakvarter, idag har en del av villorna växlats mot mindre flerfamiljshus, men kvar finns ändå många ståtliga villor, med läget mitt i staden så utgör de bland de dyraste av stadens bostäder. Längs

En transformatorstation

Snygg inklädnad - dum yta... I stadsdelen Kungsängen i Uppsala står den här transformatorstationen. Tycker att den rostiga inklädnaden är förbaskat cool och troligen kommer det att bli ännu coolare när den är helt inklädd av klängväxter. Men varför har de lagt järnvägssten på marken? Den är otymplig och mer än avskräckande att gå på - det är ett underlag som formligen skriker - det är dumt att gå här! - Du ska inte gå här! Det hade ju varit trevligt om människorna i detta område kunde få en till liten parkyta där istället, det skulle de behöva. Jag undrar vad det är som får arkitekter att ta ett sådant beslut under dessa omständigheter. Man förstår ju att  det kan finnas omständigheter då det är motiverat att otillgängligöra värdefull yta genom att strö ut järnvägssten.  Men inte i ett område som behöver fler parker. Kanske gick det till så här när arkitekterna beslutade om järnvägssten: "- Vanligt gräs är ju snyggt men jag har en stor hög med järnvägssten hemma på min to

Enfamiljsområden - en internationell jämförelse

Enfamiljshuset är en grundpelare för stadsbyggande runt om i världen och drömmen om det egna huset med trädgård är stark inom många olika kulturer. Dock kan denna dröm se ut på många olika sätt beroende på var i världen du tittar och som resultat vara olika tillgänglig. I detta inlägg tänker jag ge mig på en internationell jämförelse av våra städers mest glesbebyggda stadstyper - enfamiljshusområdet. Stockholm: I Stockholm utgör villaområden ca 65 % av ytan för stadens bostadsområden, även om villa områdenas andel av stadens bostäder är snarare 15 %. Bostadstätheten i stadens villaområden utgör därmed endast 1/5 del av stadens genomsnittliga bostadstäthet och endast 1/10-del av den genomsnittliga bostadstätheten i stadens övriga stadsdelar. Med denna typ av glesa villamattor blir drömmen om det egna huset en dröm som för de flesta är ouppnåelig och för många av de som når den blir det en källa till hög skuldsättning. I Stockholm är det typiska villaområdet renodlat från