Bad, bad starchitects... Del 2.

I Berlin så besökte vi också Jewish museum, ritat av Daniel Libeskind. För mig var detta mycket intressant då museumet innehåller en hel del intressanta rum. Rummet i bilden ovan är stort kallt och mörkt med en enda strimma av ljus som tränger in. Rummet är helt fantastiskt och får en att bli lite känslosam. Men trots detta och andra helt fantastiska rum i byggnaden så är huset som helhet inte särskilt övertygande. Det handlar snarast om hur sekvenserna i byggnaden ser ut. I huset kryllar det av återvändsgränder och som besökare blir man inte bara desorienterad man blir också förbannad av att man måste gå tillbaka där man redan gått. Inte heller är ankomsten till rummet på bilden särskillt rolig. För att komma in i detta rum så måste man gå igenom en dörr i slutet av en korridor som bevakas av en vakt som ser till att inte för många människor är där inne samtidigt. På något sätt avbryts den upplevelsen av arkitekturen när man ska gå igenom denna dörr. Ibland får man vänta för att komma in.

Arkitekten Daniel libeskind säger att han vill att museet ska kännas lite desorienterande. Det lyckas han sannerligen med. Men han misslyckas med att skapa en desorientering som besökaren kan låta sig uppslukas av. Istället blir man bara irriterad av alla de gånger man måste gå tillbaka den väg man redan kommit på.