Fortsätt till huvudinnehåll

Enhetligt så in i helvete!


Jag bor i det här fina 60-talshuset som de så lovvärt piffat upp med fasadbelysning. Eller jag bor åtminstone nästan i detta hus - Jag bor i ett hus som är identiskt till detta. Jag stör mig inte så mycket på att huset är ett av många horribla betongblock från sextiotalet. Det jag stör mig på är att någon välmenande person försökt piffa upp denna miljonprogramsbetong med estetiskt tilltalande fasadbelysning.

Givetvis är detta ett jättebra initiativ och jag tycker att det till och med blev riktigt snyggt. Det jag stör mig på är att de har satt en exakt likadan fasadbelysning på 2 exakt likadana hus. Det jag undrar är VARFÖR!? VARFÖR!? Varför gjorde de inte husen olika? Då hade ju mitt hus blivit unikt och jag hade kunnat identifiera mig med det. Det skulle inte medföra varken extra arbete eller extra kostnad att beställa 2 olika lampor istället för två likadana.

Jag skulle vilja kalla detta för enhetlighetssyndromet. Vi är så fast förankrade i det rationella tankesättet att vi tror att allt som är enfärgat och rätvinligt är rätt och rationellt. Jag märker även tendenser på detta hos mig själv. Det rationella uttrycket har blivit en stil.

Turligt nog är det inte alltid på detta viset. Det till synes rationella kan vara idiotiskt och det till synes irrationella kan vara jättesmart. Ta tillexempel detta hus i Wien ritat av konstnären och arkitekturdoktorn Hundertwasser - Friedensreich dunkelbunt Hundertwasser - en personlig favorit. Uppenbarligen bryter byggnaden mot det rationella uttrycket - Här finns ju linjer som inte är raka! Men samtidigt är alla material, såsom fönster, konstruktion, golv och liknande direkt hämtat från massproduktionen. Det lilla som gjorts är att man kombinerat allt detta på ett uppfriskande sätt.

Jag gillar detta synsätt. En rationell arkitekt kan invända med att det är bättre att ha en enda sorts fönster än flera olika, då får man ju mängd-rabbat! Undrar om det var så de som satte upp fasadbelysningen på mitt hus tänkte...

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Historiska stadsplaner i Uppsala: en kontra-faktisk historieskrivning

På Uppsala kommuns hemsida finns ett par historiska stadsplaner, vilka ger en spännande bild av hur planeringen kunde ha tagit andra vägar. I detta inlägg söker jag staden som kunde ha blivit.  Först P O Hallmans stadsplan från 1910: Året är 1910, i Hallmans plan för Uppsala är alla gatorna lätt krökta inspirerat av österrikaren Camillo Sittes idéer. Öster om järnvägen är en stor ny stadsdel planerad, kvarter med husen mot gatan och korsningar där gator går i alla möjliga riktningar. Stadsdelen är nästan lika stor som den då existerande staden. Idag, år 2013, är stadsdelen fullt utbyggd sen länge och är en självklar del av stadskärnan. Längs dess gator finns nästan lika stort utbud som i den äldre staden på andra sidan järnvägen.  Runt i kring stadskvarteren ligger en ring av äldre villakvarter, idag har en del av villorna växlats mot mindre flerfamiljshus, men kvar finns ändå många ståtliga villor, med läget mitt i staden så utgör de bland de dyraste av stadens bostäder. Längs

En transformatorstation

Snygg inklädnad - dum yta... I stadsdelen Kungsängen i Uppsala står den här transformatorstationen. Tycker att den rostiga inklädnaden är förbaskat cool och troligen kommer det att bli ännu coolare när den är helt inklädd av klängväxter. Men varför har de lagt järnvägssten på marken? Den är otymplig och mer än avskräckande att gå på - det är ett underlag som formligen skriker - det är dumt att gå här! - Du ska inte gå här! Det hade ju varit trevligt om människorna i detta område kunde få en till liten parkyta där istället, det skulle de behöva. Jag undrar vad det är som får arkitekter att ta ett sådant beslut under dessa omständigheter. Man förstår ju att  det kan finnas omständigheter då det är motiverat att otillgängligöra värdefull yta genom att strö ut järnvägssten.  Men inte i ett område som behöver fler parker. Kanske gick det till så här när arkitekterna beslutade om järnvägssten: "- Vanligt gräs är ju snyggt men jag har en stor hög med järnvägssten hemma på min to

Enfamiljsområden - en internationell jämförelse

Enfamiljshuset är en grundpelare för stadsbyggande runt om i världen och drömmen om det egna huset med trädgård är stark inom många olika kulturer. Dock kan denna dröm se ut på många olika sätt beroende på var i världen du tittar och som resultat vara olika tillgänglig. I detta inlägg tänker jag ge mig på en internationell jämförelse av våra städers mest glesbebyggda stadstyper - enfamiljshusområdet. Stockholm: I Stockholm utgör villaområden ca 65 % av ytan för stadens bostadsområden, även om villa områdenas andel av stadens bostäder är snarare 15 %. Bostadstätheten i stadens villaområden utgör därmed endast 1/5 del av stadens genomsnittliga bostadstäthet och endast 1/10-del av den genomsnittliga bostadstätheten i stadens övriga stadsdelar. Med denna typ av glesa villamattor blir drömmen om det egna huset en dröm som för de flesta är ouppnåelig och för många av de som når den blir det en källa till hög skuldsättning. I Stockholm är det typiska villaområdet renodlat från