Fortsätt till huvudinnehåll

Stadsrenässansen och dess avarter...

 Lekande barn på torget i den grekiska staden Kozani.
Den goda staden - en fantastisk plats för alla sorters människor.
Just nu håller jag på att läsa boken stadskultur av Lewis Mumford, en mycket spännande bok som handlar om hur livet i staden förändrats från medeltiden fram till modern tid - eller fram till 30-talet då boken skrevs. Den förklarar också idéerna och processerna som format våra städer.

Under senare år, vad jag vet, så har staden stigit i popularitet. Man kan nog till och med prata om en stadsrenässans. Drömmen om att leva ett urbant liv i en pulserande stadskärna har på något sett kommit att attrahera det stora flertalet. Folk vill kunna mötas på caféet på hörnet. Strosa i butiker på väg hem från jobbet. Beställa hämtmat när orken att laga egen mat tryter. Denna stadsrenässans har också inneburit att det byggts en mängd nya stadsdelar med den urbana staden som ideal. Dessa är oftast byggda med fyrkantiga kvarter placerade i ett rutnät av gator, såsom stadsdelen Tomtebo i bilden nedan.
Folkliv på torget i Tomtebo - tur att det endå finns en staty!
Rakt fram syns en bred och ståtlig (?) aveny. 
Även om drömmen om ett Urbant liv är stark idag, så finns det få saker med dessa "stadsmässiga" stadsdelar som lever upp till den drömmen om det urbana livet. Istället har det urbana blivit till en stil inom arkitektur och stadsplanering, där bilden av staden prioriteras framför livet i staden. Trots att det är livet som skapar en stad och inte den fysiska strukturen i sig. 

 Kolla bara på den 27 meter breda avenyn i bilden ovan. Inte en människa och inte en bil. Det är svårt att hitta något som motiverar denna överdådiga skalan hos gatan. Den stora skalan beror knappast på att någon intensiv fordonstrafik kräver detta utrymme. Det är inte heller troligt att gatan ska kunna hysa militärparader, vilket var det ursprungliga syftet med de första avenyerna. Det man gjort här i Tomtebo är att kopiera vissa delar av den urbana staden utan att ta hänsyn till de aktiviteter som får dessa delar att fungera. Resultatet är en stor bred aveny som inte inbjuder till några aktiviteter annat än att passera förbi. Detta är givetvis resursslöseri. 

Urbant? Vem uppskattar en sån här miljö? 

Frågan är varför de har gaturum överhuvudtaget när de utformas så att dess enda funktion blir transport? De blir helt onödiga då det går att ta sig fram i området genom att gå igenom gårdarna. 

En urban miljö skapas inte av bilder på kvartersstad. De skapas inte av breda avenyer som inte inbjuder till liv och aktiviteter. En urban miljö är istället en miljö där alla ytor och alla rum i staden bjuder in till liv och en mångfald av aktiviteter. D.v.s alla ytor och rum i staden ska kunna motiveras med de aktiviteter som pågår där. Helst ska rummen kunna bjuda in till en mångfald av aktiviteter som kan överlappa varandra och skapa ett kontinuerligt liv på platsen och för att det ska kännas livfullt så måste skalan vara anpassad till den mängd stadsliv som faktiskt kan etablera sig.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Historiska stadsplaner i Uppsala: en kontra-faktisk historieskrivning

På Uppsala kommuns hemsida finns ett par historiska stadsplaner, vilka ger en spännande bild av hur planeringen kunde ha tagit andra vägar. I detta inlägg söker jag staden som kunde ha blivit.  Först P O Hallmans stadsplan från 1910: Året är 1910, i Hallmans plan för Uppsala är alla gatorna lätt krökta inspirerat av österrikaren Camillo Sittes idéer. Öster om järnvägen är en stor ny stadsdel planerad, kvarter med husen mot gatan och korsningar där gator går i alla möjliga riktningar. Stadsdelen är nästan lika stor som den då existerande staden. Idag, år 2013, är stadsdelen fullt utbyggd sen länge och är en självklar del av stadskärnan. Längs dess gator finns nästan lika stort utbud som i den äldre staden på andra sidan järnvägen.  Runt i kring stadskvarteren ligger en ring av äldre villakvarter, idag har en del av villorna växlats mot mindre flerfamiljshus, men kvar finns ändå många ståtliga villor, med läget mitt i staden så utgör de bland de dyraste av stadens bostäder. Längs

En transformatorstation

Snygg inklädnad - dum yta... I stadsdelen Kungsängen i Uppsala står den här transformatorstationen. Tycker att den rostiga inklädnaden är förbaskat cool och troligen kommer det att bli ännu coolare när den är helt inklädd av klängväxter. Men varför har de lagt järnvägssten på marken? Den är otymplig och mer än avskräckande att gå på - det är ett underlag som formligen skriker - det är dumt att gå här! - Du ska inte gå här! Det hade ju varit trevligt om människorna i detta område kunde få en till liten parkyta där istället, det skulle de behöva. Jag undrar vad det är som får arkitekter att ta ett sådant beslut under dessa omständigheter. Man förstår ju att  det kan finnas omständigheter då det är motiverat att otillgängligöra värdefull yta genom att strö ut järnvägssten.  Men inte i ett område som behöver fler parker. Kanske gick det till så här när arkitekterna beslutade om järnvägssten: "- Vanligt gräs är ju snyggt men jag har en stor hög med järnvägssten hemma på min to

Enfamiljsområden - en internationell jämförelse

Enfamiljshuset är en grundpelare för stadsbyggande runt om i världen och drömmen om det egna huset med trädgård är stark inom många olika kulturer. Dock kan denna dröm se ut på många olika sätt beroende på var i världen du tittar och som resultat vara olika tillgänglig. I detta inlägg tänker jag ge mig på en internationell jämförelse av våra städers mest glesbebyggda stadstyper - enfamiljshusområdet. Stockholm: I Stockholm utgör villaområden ca 65 % av ytan för stadens bostadsområden, även om villa områdenas andel av stadens bostäder är snarare 15 %. Bostadstätheten i stadens villaområden utgör därmed endast 1/5 del av stadens genomsnittliga bostadstäthet och endast 1/10-del av den genomsnittliga bostadstätheten i stadens övriga stadsdelar. Med denna typ av glesa villamattor blir drömmen om det egna huset en dröm som för de flesta är ouppnåelig och för många av de som når den blir det en källa till hög skuldsättning. I Stockholm är det typiska villaområdet renodlat från