Osäkerhetens våta filt

Att bygga nytt tycks bli svårare trots att bostadspriserna skjuter i höjden. När de större städerna gått från att bygga i periferi till att "förtätas" i befintliga stadsdelar har byggprojekten ofta stått stilla i protester och överklaganden. Det är inte ovanligt att överklaganden kostar ett byggprojekt 6 års försening och dyra omprojekteringar. För de som bygger i staden är detta en risk, en osäkerhet om hur mycket pengar de kommer att tjäna. Om osäkerheten - risken - blir stor leder det till att färre vågar bygga.

Det som stadsplaneringen misslyckats med är att inse behovet av demokratisk förankring. När det så sent som för 10 - 15 år sedan framförallt byggdes i avskilda lägen i städernas utkanter - platser som ingen tycktes värna om behövde inte stadens byggande förankras hos invånarna. Men när politiker, planerare och byggbolag idag sneglar mot de parker, skogsdungar och grönområden som finns insprängda i dagens stadsstruktur går det i längden inte att fortsätta på samma sätt. Nya strategier kräver nya metoder. Förtätning ställer andra krav på demokratisk förankring än utglesning, det måste vara tydligt var i våra städer det passar att förtäta och var det inte ska få byggas. Det kanske inte kommer dra ur luften ur alla protester, men de tvingar de protesterande att ta fram alternativ om de vill vara trovärdiga.

Osäkerheten verkar åt båda hållen. På samma sätt som den tvingar fastighetsutvecklare att ställa ut en handfull arkitektförslag innan de vet vad de får bygga, så tvingar de också stadens medborgare att gå ut och protestera mot all förtätning för att försäkra sig om att ingen bygger i just deras kvarterspark.