Tomtebo revisited

För cirka ett år sedan kritiserade jag stadsdelen Tomtebo i Umeå för att vara en stadsmässighetens avart. Nu bor jag här.

Tro mig jag trivs jättebra i min första egna lägenhet. Stadsdelen är inte heller så pjåkig, i helgen åt vi tillexempel frukost på bryggan vid Nydalasjön. Nydalasjön är en stor tillgång till stadsdelen och bidrar starkt till att området är så pass attraktivt. Kvarteren i områdets strikta stadsmässiga rutnät består av en blandning av flerfamiljshus och radhus. Trots att stadsdelen är uppbyggd av en rutnätsplan så består det reella gatunätet av återvändsgator från en trafikled. Den enda gata som knyter samman stadsdelen har begränsats för genomfartstrafik och mot denna gata finns inte heller några entréer. Man kan fråga sig om den behövs överhuvudtaget.

Häromdagen så debatterade vi vad som var problemet med det närliggande studentområdet Ålidhem och segregationsproblematiken kom upp, varvid jämförelser började göras med Tomtebo. Helt från ingenstans reste jag mig upp och sa att Tomtebo inte är segregerat, vilket förstås inte är sant. Området förmedlar på ett självklart sätt känslan av att det inte finns föräldrar som inte engagerar sig starkt i barnens skolresultat. Visst bor det studenter här också, men i studentlägenhetshuset jag bor så lever det bara lyckliga par. Tomtebo är helt enkelt ett område där allt känns tillrättalagt, allt är perfekt. Alla människor är hurtiga, välutbildade, lyckliga och barnen presterar bra i skolan. Det hela är lika artificiellt perfekt som det "stadsmässiga" stadsliv som stadsdelen är byggd för.