Universitetet är inget vidare med byggande

Gick förbi Botaniska trädgården på vägen hem idag och universitetets påkostade kontorsbygge - Segerstedtshuset och började förbarma mig över vårt högst obildade universitet.

Till skillnad från en del andra kritiker är jag inte särskilt förskräckt över formen, eller att huset inkräktar på sin omgivning. Däremot känner jag en viss uppgivenhet i hur obildat detta universitet framstår när det gäller byggnadsfrågor. Givetvis saknas kompetensen på själva universitetet - här hjälper ju Akademiska hus glatt till.

Men att önska sig en så pass framträdande förpackning, till en så innehållslös byggnad får Universitet att framstå som obildat. I sin argumentation för detta hus talas det så klart om huset som en mötesplats, men när innehållet bakas ner till kontor, restaurang och mindre hörsal, får talet om mötesplats plötsligt karaktären av ett tomt eko. Detta är ingenting annat än ett skrytbygge, segregerat från verksamheten och studenterna! Descartes hade naturligtvis rätt, när han inför Drottning Kristina avfärdade Uppsala som ett landsortsuniversitet - en sanning som står sig än idag.

Ja det här river vi! - Vi måste tänka på kärnuppgiften - förvara böcker...

Som tur är kan Universitetet luta sig tillbaka på en lång historia av "bebyggelse-analfabetism", det överlägset mest avskyvärda bebyggelseingreppet detta universitet gjort är så klart när man kom på den fullkomligt obildade idén att riva trapphallen i Carolina Rediviva. Kanske gjordes detta för att få in fler böcker, vad annars? Men resultatet av denna åtgärd är ett stympat hus, där insidan är en fragmentarisk sammansättning av rum, som inte lever upp till vad husets pampiga fasad utlovar de nalkandes besökarna som vandrar upp längs Drottninggatan.

Man kan ju fråga sig > vad näst? < i universitetets utveckling. Flytta ut all kvarvarande verksamhet från centrala stan och låt ett tomtställt universitetshus agera filmkuliss i tv-serier...

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Historiska stadsplaner i Uppsala: en kontra-faktisk historieskrivning

På Uppsala kommuns hemsida finns ett par historiska stadsplaner, vilka ger en spännande bild av hur planeringen kunde ha tagit andra vägar. I detta inlägg söker jag staden som kunde ha blivit. Först P O Hallmans stadsplan från 1910: Året är 1910, i Hallmans plan för Uppsala är alla gatorna lätt krökta inspirerat av österrikaren Camillo Sittes idéer. Öster om järnvägen är en stor ny stadsdel planerad, kvarter med husen mot gatan och korsningar där gator går i alla möjliga riktningar. Stadsdelen är nästan lika stor som den då existerande staden. Idag, år 2013, är stadsdelen fullt utbyggd sen länge och är en självklar del av stadskärnan. Längs dess gator finns nästan lika stort utbud som i den äldre staden på andra sidan järnvägen. Runt i kring stadskvarteren ligger en ring av äldre villakvarter, idag har en del av villorna växlats mot mindre flerfamiljshus, men kvar finns ändå många ståtliga villor, med läget mitt i staden så utgör de bland de dyraste av stadens bostäder. Längs

Läs mer

En transformatorstation

Snygg inklädnad - dum yta... I stadsdelen Kungsängen i Uppsala står den här transformatorstationen. Tycker att den rostiga inklädnaden är förbaskat cool och troligen kommer det att bli ännu coolare när den är helt inklädd av klängväxter. Men varför har de lagt järnvägssten på marken? Den är otymplig och mer än avskräckande att gå på - det är ett underlag som formligen skriker - det är dumt att gå här! - Du ska inte gå här! Det hade ju varit trevligt om människorna i detta område kunde få en till liten parkyta där istället, det skulle de behöva. Jag undrar vad det är som får arkitekter att ta ett sådant beslut under dessa omständigheter. Man förstår ju att det kan finnas omständigheter då det är motiverat att otillgängligöra värdefull yta genom att strö ut järnvägssten. Men inte i ett område som behöver fler parker. Kanske gick det till så här när arkitekterna beslutade om järnvägssten: "- Vanligt gräs är ju snyggt men jag har en stor hög med järnvägssten hemma på min to

Läs mer

Enfamiljsområden - en internationell jämförelse

Enfamiljshuset är en grundpelare för stadsbyggande runt om i världen och drömmen om det egna huset med trädgård är stark inom många olika kulturer. Dock kan denna dröm se ut på många olika sätt beroende på var i världen du tittar och som resultat vara olika tillgänglig. I detta inlägg tänker jag ge mig på en internationell jämförelse av våra städers mest glesbebyggda stadstyper - enfamiljshusområdet. Stockholm: I Stockholm utgör villaområden ca 65 % av ytan för stadens bostadsområden, även om villa områdenas andel av stadens bostäder är snarare 15 %. Bostadstätheten i stadens villaområden utgör därmed endast 1/5 del av stadens genomsnittliga bostadstäthet och endast 1/10-del av den genomsnittliga bostadstätheten i stadens övriga stadsdelar. Med denna typ av glesa villamattor blir drömmen om det egna huset en dröm som för de flesta är ouppnåelig och för många av de som når den blir det en källa till hög skuldsättning. I Stockholm är det typiska villaområdet renodlat från

Läs mer

Tankar om arkitektur

Leta i den här bloggen