Höjt tonläge: Klimatdiktatur och en omvänd klimatalarmism.

We have more boats

Klimatpolitik utmålas ofta som skadlig. Så skadlig att den kan leda till ödelagd framtid och till så kallad klimatdiktatur. Men är beläggen för detta scenario verkligen trovärdiga eller är detta argument en sorts klimatpolitiksalarmism? 

Ordet Klimatdiktatur eller klimatdespotism är ett nyord menat att att utmåla ett skräckscenario där en "totalitär" miljörörelse fått absolut politiskt inflytande. Den populärkulturellt bevandrade kan jämföra med samhällsordningen i filmen Interstellar där de styrande indoktrinerat befolkningen i tron om att månladdningen aldrig hänt och att högteknologi är ett otyg. Att vilja bli något annat än ekobonde ses i detta samhälle som högst suspekt. Det är ett dysfunktionellt samhälle med fattigdom, svält och torka.

Om man ska lyssna till dagens klimatdebatt så utmålas scenarion som dessa - där välmenad klimatpolitik för med sig samhällsskadliga konsekvenser - allt oftare som ett högst reellt hot.  Ett exempel som varnar för just detta är hur tre forskare i Ekonomi från Stockholms Universitet och Sveriges Riksbank skriver på svt opinion:

En osmart klimatpolitik kan bli väldigt dyr; så dyr att många skulle ifrågasätta om den är värd sitt pris. Förslag om flygförbud, global nolltillväxt, barnbegränsningar och demokratins avskaffande – drivna av klimatpanik – är nog därför det största klimathotet. 

Moderaterna är inne på samma linje. Så här citerar Jessica Rosencrantz, moderaternas klimatpolitiska talesperson, partiledaren Ulf Kristersson:

Klimathotet är på allvar. Vi ödelägger våra barns framtid om vi inte gör något. Men det gör vi också, om vi gör fel saker. I miljöpolitiken behövs både hjärta och hjärna.” - Ulf Kristersson om klimatet som ett av våra viktigaste samhällsproblem

Och så här avfärdar europaparlamentarikern Gunnar Hökmark kritik från Naturskyddsföreningen om hur han röstat i miljöfrågor:

Tron att det finns bara en uppfattning om bra miljöpolitik kommer ur miljörörelsens totalitära ådra, den riktar sig mot demokratin och försvårar debatten om bästa möjliga politik: "EU parlamentarikerna från M, KD och SD får dåligt miljöbetyg"

Det går så klart att avvisa en granskning som vinklad, men det är något nytt i klimatpolitiken att avfärda miljörörelsen som totalitär. En bakgrund till en sådan anklagelse skulle kunna vara reportaget "Miljörörelsens mörka rötter" av Lars Berge i SvD. Ett reportage som dissekerar historiska miljöprofilers koppling till fascismen och nazismen, samt nazisters intresse för miljöfrågor. Ett intressant reportage, men som underlag för att påstå att miljörörelsen har en särskild totalitär ådra så är bevisföringen i bästa fall anekdotisk.

Det finns såklart även mer nutida exempel på hur miljöprofiler flörtar med diktaturtanken. Ett år 2018 omskrivet exempel är filosofen Torbjörn Tännsjös tankar om hur demokratin har svårt för att lösa klimatkrisen. Ett annat uppmärksammat exempel under året är hur meteorologen och numera miljöpartisten Pär Holmgren år 2006 svarade att han skulle avskaffa fria val om han blev statsminister. Det var givetvis menat som en illustration av politikens komplexitet, vilket med samma givna självklarhet möts av flertalet indignerade mothugg på ledarsidor drygt ett decennium senare. Denna episod beskrevs av Malte Persson i expressen, som "årets mesta pseudodebatt" och Pär har själv bemött påståendet om att han inte är demokrat ett flertal gånger det senaste decenniet.

Alarmismen om klimatpolitikens skadlighet och skönmålningen om den egna politikens förträfflighet.
Det finns en tendens att göra överdrifter i klimatpolitiken. T.ex är Carl Bildts svar på vänsterpartiets förslag om progressiv flygskatt att "Sverige stannar om ingen flyger. Det finns så klart kritik att rikta mot vänsterpartiets förslag, men att det skulle innebära flygandets död är en onödig överdrift.

John Hassler professor i ekonomi vid Stockholms Universitet och en av författarna bakom ovan nämnd artikel på svt opinion, tycks vara av uppfattningen att klimatdiktaturen är nära förestående - åtminstone kommenterar han miljöbudgeten med att vara "för mycket Sovjet". Denna jämförelse med en känd diktatur berättigar frågan om Hassler ser nuvarande regering som ett demokratiskt hot? För om man verkligen menar allvar om hot mot demokratin bör man väl ändå vara försiktig med att i onödan ropa "vargen kommer"?

Moderaternas hållning i klimatfrågan är problematisk. De vill inte förtydliga vad de menar med att en klimatpolitik som gör "fel saker" riskerar "ödelägga våra barns framtid". De efterlyser effektiv klimatpolitik - samtidigt som deras huvudförslag inför valet om ökat klimatbistånd har bedömts ha högst tveksam klimatnytta enligt flera vetenskapliga studier, här och här, vilket också påpekats bra av Mattias Svensson på tankesmedjan Timbro som trots detta lovordat idén om klimatbistånd i sin rapport, där klimatbistånd framställs som den främsta åtgärden vid sidan av EU-medlemskap och utsläppsbroms.

Givetvis är en kostnadsjämförelse mellan att minska olika typer av utsläpp inte relevant när i princip alla utsläpp måste ner till noll. En relevant kostnadsjämförelse måste istället jämföra olika strategier att ta bort även de svåraste/dyraste utsläppen - inte bara peka på de lättast plockade frukterna baserat på ett tveksamt vetenskapligt underlag som i sin tur inte heller tar hänsyn till de bieffekter med ökade utsläpp pga ökad fossilbaserad tillväxt som bistånd har i de fattigaste länderna. Bra med bistånd - men de är sällan effektiva i klimatsammanhang.

Bland de politiker som positionerat sig som klimatdiktaturens främsta motståndare återfinns moderaten och eu-parlamentarikern Gunnar Hökmark, vars kritik saknar hänsyn till den anklagades argument och vars egna klimatpolitiska idéer är ny kärnkraft och lovord till att marknaden ska komma med lösningar som riskerar att inte komma om man blandar in politiska styrmedel som att exempelvis införa flygskatt. Det bör dock påpekas för Hökmark att han överskattar den gångna politikens utsläppsminskningar på samma sätt som Greta Thunberg påpekat för brittiska parlamentsledamöter:

The UK is, however, very special. Not only for its mind-blowing historical carbon debt, but also for its current, very creative, carbon accounting. 

Since 1990 the UK has achieved a 37% reduction of its territorial CO2 emissions, according to the Global Carbon Project. And that does sound very impressive. But these numbers do not include emissions from aviation, shipping and those associated with imports and exports. If these numbers are included the reduction is around 10% since 1990 – or an an average of 0.4% a year, according to Tyndall Manchester. 

- Greta Thunberg

Källa: naturskyddsföreningen (SCB)

Liknande skönmålning skulle aldrig vara politiskt acceptabel om det handlade om statistik för arbetslöshet. Men i klimatpolitiken råder andra måttstockar och inte ens miljöpartiet är villiga att kritisera detta. Så här ser denna skönmålning ut i Sverige - det Hökmark med flera pekar ut som en nära 30% minskning av Sveriges territoriella utsläpp sedan 1990 - äts helt och hållet upp om vi istället ser på den svenska befolkningens utsläpp från konsumtion (de varor och tjänster svenskar använder för eget bruk). Sett till de konsumtionsbaserade utsläppen ligger vi stadigt kvar på 1990-talets nivå.

Vi behöver en klimatpolitik som pratar mer om detta, snarare än att skönmåla. Och vi behöver en klimatpolitik som fokuserar mer på att öka politiskt samarbete snarare än att fantisera ihop påhittade konfliktlinjer och överdriva hotbilder.