När Sverige ratade radhuset.

Fasadutsnitt "Per-Albin-husen" 

På Ålstensgatan finns en av Brommas få radhuslängor. Husen, som ritades av arkitekten Paul Hedqvist, kallas i folkmun för Per-Albin-husen på grund av att statsminister Per-Albin Hansson bodde i ett av dessa på 30-talet. De är relativt små, endast 85 kvm BOA och var representanter för det folkhemsbygge dåtida Socialdemokratin försökte genomdriva. Så här skulle en helt vanlig familj kunna bo var tanken. Idag betingar ett av dessa bostadsrättsradhus cirka 12-14 miljoner kronor. 

Bottenplan "Per-Albin-husen" med yttermått om cirka 5 x 10 meter.

Trots dagens starka efterfrågan var radhusen svårsålda när de byggdes. Radhuset hade tidigare fått dåligt rykte som svårsålda bland bostadsbyggare. 20 år tidigare hade Per Olof Hallman fått rita om sin plan för Enskede Trädgårdsstad, som till en början dominerades av radhuslängor. Av dessa återstod bara ett radhuskvarter när området till slut byggdes. Även dessa radhus visade sig vara svårsålda och fick hyras ut som hyresbostäder, men är idag mycket attraktiva och säljs för stora summor. 

P O Hallmans stadsplan från 1907 för Gamla Enskede trädgårdsstad innehållandes en stor mängd radhus. Endast 1 radhuskvarter blev byggt. Övriga radhus ersattes av villor. 

Att radhuset inte slog igenom i huvudstaden under början av 1900-talet kan mycket väl vara en slump. Otur med rykte, konjunktur, genomförande eller läge. Kanske bidrog framgångarna för villasamhällena i Djursholm och Saltsjöbaden att många såg möjligheter i att satsa just på villor. Att Stockholm inte ligger i någon jordbruksregion tillsammans med dess tätbebyggda innerstad har antagligen gjort sitt för att hålla nere markvärden i omlandet, vilket möjliggjort större tomter. I Malmö eller Göteborg var radhuset under samma period desto mer framgångsrikt även om den fristående villan dominerade även här. Särskilt i Göteborg finns fina exempel med Änggården som det främsta. 

Änggården med radhus från 1920-tal

Det var först under senare halvan av 1900-talet som radhuset slog igenom i Sverige. I Stockholm är det tydligt hur mer yteffektiva småhus, såsom radhus, kedjehus och parhus främst finns i ytterförorterna. Egentligen borde marknadskrafterna styra tvärtom, med tätare småhusområden i centrala och mer attraktiva lägen. 

Stockholms småhusområden, varav mer tätbebyggda småhusområden.

Efterfrågan är idag stor på radhus i närförortens villaområden samtidigt som att den efterfrågan saknades när dessa villaområden en gång byggdes. Ska dessa attraktiva villaområden då inte anpassa sig till en sådan efterfrågan? I villakvarteren som omger Ålstensgatan ska husen minst stå med 6 meters avstånd till tomtgräns, på denna yta mellan villa och tomtgräns får man in ett helt Per-Albin-hus. Här i området finns tusentals sådana villor där man utan problem skulle kunna bygga 2 st Per-Albin-hus per tomt. Se där en möjlighet för radhusets renässans.