Kan EU ta rollen som demokratiernas arsenal?

I en världsordning där allianser försvagas och stormakter som USA, Kina och Ryssland utpressar sina mindre grannar behöver EU ta en större roll för att motverka krig, skydda demokratiska länder och verka för mer av ordning i världen. Det är en roll som USA på många sätt tagit (på andra sätt inte) och det är en roll som behövs. 

EU är en stormakt när det kommer till handel men saknar förmågan att erbjuda skydd till sina handelspartners på samma sätt som USA med sin militärmakt och sitt kärnvapenparaply kan. Här saknar EU en motsvarande kapacitet. Det finns ingen EU-armé, någon EU-överbefälhavare som kan ta beslut eller några EU-kärnvapen. Inom EU är försvarsfrågor helt upp till vardera medlemsland att hantera. 

Många påpekar att detta är en svaghet med 27 medlemsländer och 27 separata försvarsmakter. Det upplägget missar många stordriftsfördelar i ledning, materielanskaffning, underrättelseinhämtning och möjligheter att investera i avancerade förmågor. Men det hindrar också EU från att med militärmakt oprovocerat angripa andra nationer likt hur USA med sin starka presidentmakt, sitt lojala tvåpartisystem och sin på egen hand överlägsna militärmakt kan. Bara tanken på ett EU med sina konfliktfyllda beslutsprocesser skulle kunna utföra liknande interventioner som USA gjort i Venezuela och nu i Iran är mycket osannolikt. Med undantag av Frankrike så saknar enskilda EU-länder förmågan att utöva militär påtryckning särskilt långt bortom sina egna gränser. Det är bra.

Oförmågan och oviljan att underkuva andra kan vara EUs största fördel. När USA, Ryssland och Kina vill dela upp världen i olika vasallstater så kan EU bli en attraktiv allierad som trovärdigt kan hjälpa världens små och mellanstora stater att motstå detta. Men detta kräver också en förmåga att erbjuda säkerhet till andra länder, även på andra sidan jorden och som skydd mot dessa stormakter.

Stödet till Ukraina visar att effektivt stöd kan ges även utan att skicka soldater. Stöd i form av vapen och ammunition kan ha stor effekt i sig. I Ukraina gjordes tyvärr flera misstag. Till en början var omvärldens stöd trevande. Stora länder skänkte först inget mer än hjälmar och matransoner, vilket sedan utökades till defensiva vapen och till sist mer offensiva förmågor som stridsflyg, artilleri, stridsvagnar och kryssningsrobotar. Det fanns ingen uttalad strategi innan kriget som kunde avskräcka Ryssland och alla förmågeökningar i stödet har skett efter trevande diskussioner om hur Ryssland kan tänkas reagera.

En mer avskräckande princip hade varit att ge Ukraina möjligheten att svara enligt öga för öga principen. Om Ryssland avfyrar 100 kryssningsrobotar ska omvärlden se till att Ukraina kan svara med en motsvarande motattack. Detta hade gett Ryssland lite att fundera över varje gång de attackerar, samtidigt som Ukrainas allierade kan hålla fokus till att Ryssland är den eskalerande parten i kriget.

Möjligheterna att skänka militär förmåga lär kunna öka dramatiskt i takt med att fler vapensystem blir autonoma. Med viss förberedande planering kan avancerade förmågor som luftförsvar kunna lånas ut inom timmar. Ett lånekortsförsvar där en stor arsenal snabbt kan lånas av allierade efter behov skulle kunna jämna ut den militära spelplanen mellan stora och små länder. Egentligen borde det inte finnas någon gräns för vilka förmågor som kan lånas ut så länge den mottagande parten har kapacitet att nyttja dessa effektivt. Långräckviddiga robotar, drönare av olika storlekar och förmågor för luftstrid, sjöstrid och markstrid. Även kärnvapen skulle kunna delas om fiendesidan vill eskalera konflikten så långt. 

EU skulle tillsammans med partners kunna bilda en sådan demokratiernas arsenal och därtill ha en tillräcklig militärindustriell förmåga att avhålla de stora supermakterna Kina och USA eller för den delen Ryssland att militärt ge sig på mindre länder. Kostnaden för att bygga upp en sån här arsenal behöver inte vara så stor om man ser till vad Ukraina lyckats med och den blir mindre desto fler länder ansluter sig till denna försäkringspremie. EU med några ytterligare länder som Storbritannien, Kanada, Ukraina, Sydkorea, Taiwan, Japan och kanske även Indien, Australien, Brasilien, Indonesien skulle kunna neutralisera mycket av den militärmakt som innehas av dagens supermakter utan att samtidigt öka risken för offensiv krigföring. 

EU-kärnvapen?

Detta lånesystem behöver också vara trovärdigt. Det behöver utgå från öga för öga principen. Där tillräckligt mycket av besluten styrs av doktrin snarare än av enskilda regeringar med egna strategier och egen materiel. Man skulle tänka sig ett särskilt råd som tar beslut gällande denna arsenal. Ett råd där varje land har representation och där rådsmedlemmarna är bundna att följa en doktrin om att snabbt ge stöd. Ett majoritetsbeslut bör räcka för att kunna fördela resurser till attackerade medlemsländer.

Även kärnvapen bör kunna lånas ut på detta sätt till ett land som utsatts för en kärnvapenattack. Här skulle en multinationell kärnvapenstyrka med kärnvapenbestyckade ubåtar, robotar och andra leveranssystem. Kärnvapenarsenalen skulle kunna tillhandahållas av Frankrike som fortsatt kommer att ha medlemskap i rådet och kan välja hur de vill göra med sina egna kärnvapen. Dessa gemensamma EU-kärnvapen blir så klart beroende av Fransk teknologi, men utan att kärnvapenavskräckningen blir beroende av den franska presidentmakten. 

EU som den mest trovärdiga säkerhetspartnern

Att på detta sätt kringgå beroendet av enskilda presidenters beslut kan göra EU till en mer trovärdig säkerhetspartner än USA, Ryssland eller Kina. Här finns alltså en stor möjlighet att bygga upp en mer stabil världsordning där stormakters betydelse minskar.