Bostad för alla och housing ready city.

Uppsala kommun har precis klubbat en ny bostadsförsörjningsplan - bostad för alla. Målsättningarna i denna låter bra men är tillräckligt oprecist utformade för att kunna tolkas efter eget tycke. Att kommundelar utgör måttståcken för segregation och varierat bostadsutbud mm öppnar för att tolka det som att dagens Uppsala redan uppfyller målen. 

I ”bilaga 3, behovs och marknadsanalys” finns det intressanta diagrammet nedan som visar Uppsalabornas köpkraftiga efterfrågan av nybyggda bostäder. Denna prognos ska enligt beskrivningen inte tas för given men ändå användas för att vägleda kommunens portföljstyrning för kommande bostadsbyggande. Detta riskerar att bli självuppfyllande. 

Om kommunen tillåter få nya småhus kommer dessa också att vara mer ekonomiskt otillgängliga än om kommunen tillåter fler småhus. Kommunen har genom planmonopolet ett kraftfullt verktyg att påverka prissättningen på marknaden och jag tror det är ett misstag att anta att denna förmåga inte existerar. 

Om man ser till omvärlden finns många stadsbyggnadsmodeller där småhusbyggandet har en betydligt större andel än här. Det handlar inte om att dessa städer är rikare. Utan är ett resultat av planeringsbeslut. 

En aspekt där jag däremot håller med analysen är hur räntan påverkar möjligheterna att efterfråga boende. Höjd ränta gör det svårare att efterfråga bostäder i alla upplåtelseformer, inte minst i hyresrätt som i nybyggnad idag tyvärr utgör en fattigdomsfälla. 

Den Amerikanska stadsbyggnadsorganisationen Strong Towns har precis lanserat en rekommenderad lista åtgärder för god bostadsförsörjning. De har även ett quiz där man kan jämföra hur sin egen stad står gentemot sex av dessa rekommendationer. Nu är förutsättningarna här till viss del annorlunda men jag tror ändå att svenskt stadsbyggande har mycket att lära av den stadsbyggnadsdebatt som varit i USA senaste decennierna och nu omvandlats till genomförande av radikal stadsbyggnadspolitik. Flera av punkterna har ändå relevans även här. Här är de sex punkter som Strong Towns rekommenderar för städer att anta.

1. Tillåt parhus/trippelhus (3 radhus) på varje tomt i staden.

2. Tillåt litet hus med en extra bostad på varje tomt.

3. Möjliggör instegsbostäder och underlätta inkrementell utbyggnad. 

4. Avskaffa regleringar om minsta tomtstorlek.

5. Avskaffa parkeringsnormer.

6. Strömlinjeforma planeringsprocesser.

Om man applicerar detta på Uppsala eller andra svenska städer så uppfyller man i princip endast punkt 2 där Attefallsstugor motsvarar detta. I övrigt så är det endast punkt 5 och 6 som förekommer i den svenska debatten. 

Givetvis kan man tänka att betydelsen av dessa reformer är mindre i Sverige än i USA. Men det finns skäl att tro att potential även finns här. Vi har generellt glesare villaområden med en lägre andel bebyggd mark än vad som är det normala i USA, något som skulle kunna göra förtätning enklare här givet rätt utformade regleringar. 

Dessutom är denna typ av generella byggrättsreformer en viktig del i hur man från kommunalt håll kan strömlinjeforma planeringsprocesserna. Genom att kommunen tar fram generella detaljplaner i förebyggande syfte så kan ledtiden för den stora bulken av bostads och fastighetsutvecklare minskas dramatiskt. 

Något annat som finns i Strong Towns rekommendationer är gynnande av mindre bostadsutvecklare. Svensk planering är strömlinjeformad efter aktörer som har kapital nog att hantera långa osäkra detaljplaneprocesser och som oftast jobbar med exploateringar i en lite större skala. Att denna modell är den mest effektiva är inte något givet, utan en konsekvens av hur kommuner väljer att använda sitt planmonopol också där ser situationen annorlunda ut runt om i världen.