Socialdemokrater mot segregationen på 1 maj.

 I Ardalan Shekarabis förstamajtal lyfte han kampen mot segregationen. Segregationen ska bekämpas och vi ska bygga Sverige till ett mer sammanhållet samhälle. Detta tal präglades såklart av det fruktansvärda illdåd som skedde två dagar tidigare, där tre unga Uppsalabor blev skjutna till döds inne på en frisersalong. Kanske var det därför Shekarabi tycktes lägga en särskild kraft vid orden när han beskrev kampen mot segregationen.

Jag gillar så klart budskapet. Men jag litar inte på att socialdemokraterna kommer genomföra några meningsfulla reformer för att komma till rätta med problemet. Känslan förstärks när jag tittar på socialdemokraternas politik mot segregationen. Den ekonomiska segregationen, boendesegregationen, den etniska segregationen och skolsegregationen är känsliga frågor där Socialdemokraterna går försiktigt fram. 

Att införa utjämnande skatter så som fastighetsskatt, höjd kapitalskatt eller arvsskatt har aktivt skjutits ned av partiledningen. Inte heller boendesegregationen verkar vara prioriterad när man ser hur socialdemokratiska kommunpolitiker aktivt genomfört och upprätthållit segregerande stadsplanering under flera decennier. De trevande stegen mot att blanda bostadsbeståndet är trots allt trevande och relativt begränsade i omfattning. Och istället för att riva upp exkluderande detaljplaner så tycks inriktningen vara att rusta miljonprogram och bygga fler hyresrätter, kanske genom ett statligt bostadsbolag. 

Vad gäller skolsegregationen har Socialdemokraterna högst vettig och ganska försiktig politik, som trots detta väckte ett orkestrerat ramaskri av uppblåsta reaktioner förra valet. 

När Lawen Redar proklamerar att ”Samhället kommer behöva genomföra insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett” så backas detta tyvärr inte upp av beslutade förslag på reformer.