Tankar om arkitektur

En av de mest bisarra stadsmiljöer jag har upplevt finns vid de kända och mäktiga Niagara fallen. Jag kom till staden Niagara Falls med buss från Toronto, en förövrigt trevlig bussresa där jag stötte på en svensk läkare som jobbade i Canada. När vi väl kom fram möttes vi av tristess och förfall. Mittemot busstationen låg ett förfallet övergivet hus, på vilket det stod med stora bokstäver: Hotel Europa. Hela området kändes lite smått övergivet fullt med stängda butikslokaler, trots att tågstationen låg i kvarteret brevid och att den historiska huvudgatan Queen street låg ett kvarter upp. Längs Queen street ligger butikslokalerna vägg i vägg, gatan är mycket trevlig med konstgallerier, matställen, ett par hårsalonger och några butiker. I gatans fond syns stadens kyrka torna upp sig. Det är en mycket vacker gata med byggnader som vittnar om en historia. Men historien de vittnar om är inte fullt så smickrande. Det är en historia om en stad i tillbakagång - varannan butikslokal står tom. En

Liv Hahne ordförande i byggnadsnämnden beskrev idag den demokratiska stadsbyggnadsprocessen i Uppsala i en debattartikel i Unt. Jag frågar mig dock om hennes argument är hållbara, läs t.ex detta: " Utan den demokratiska process som omgärdar bostadsbyggandet skulle högljudd kritik vid nybyggen inte vara möjligt." Personligen skulle jag inte säga att högljudd kritik=demokratisk process. I så fall skulle ju de processer i Kina där traditionella bostadsområden totalsaneras också vara demokratiska, de kritiseras ju också. Och även om processen är demokratisk i att den följer demokratiskt lagstadgade procedurer, så betyder inte det att den är demokratiskt förankrad. Jag tror att Liv Hahne motarbetar sina egna mål om fler och bättre bostäder, genom detta förminskande av vad demokrati och demokratisk förankring innebär.

Täthet, funktionsblandning och rutnät = den goda staden? Eller är närhet och samband en bättre beskrivning? Det pågår just nu en intressant debatt på  Yimby , startad av Lars Marcus i och med en fantastisk artikel i tidskriften  arkitekten . Debatten handlar om skillnaden mellan hur staden ser ut och vad den gör , dess "representativa" och dess "performativa" förmåga. Den handlar framför allt om de ord och bilder vi väljer när vi beskriver "den goda staden", om hur de ofta blandar ihop stadens form med dess funktion. Den traditionella staden har sedan en tid tillbaka genomgått en renässans. Innerstadens popularitet har skjutit i höjden och gått från att vara utskälld till älskad. Idag talas det om att återuppta och bygga vidare på denna traditionella stad. Kvarterstad, täthet, rutnät och stadsliv är de värdeord som bygger många av våra nya stadsdelar. Men trots dess formmässiga likhet med den traditionella kvarterstaden som är dess ideal, så funge

Jakriborg. Varför är nyurbanismen så kontroversiell? Vad gör att den upprör invigda modernister, förortskramare och arkitekter?  Säg Poundbury, Jakriborg eller Seaside, så får du en del att gå i taket . Säg inte ordet "kvartersstad" och så får du andra att gå i gång.  Säg samtida arkitektur, miljonprogram eller pastisch och en strid ström av åsikter kommer att konfrontera dig. Givetvis är det bra med debatten, men vad händer när åsikter och grupper radikaliseras? Vilken grupp är styrande i debatten? Nimbys, Yimbys, modernister, urbanister eller arkitekter? Och vilka åsikter är norm idag? Debatten om staden är polariserad - alla grupper målar ut hotfulla fiender för att kunna stärka sina egna ideal. Yimbys utmålas som höghusivrare, nimbys som kulturelit och arkitektkåren som skokartongsälskande urbanofober. Är det inte farligt med dessa generaliseringar? Vi måste också komma ihåg att dagens normer styr vilka som får komma till tals i debatten - vilka är det som inte