Tankar om arkitektur

Aarhus Ø - Ett Dubai på skandinaviska. Hållbarhet inom stadsbyggnad är ett ganska vagt begrepp. Lägg till lite dagvattenlösningar och lite ekologisk mångfald, samt någon form av sociala satsningar så vips får man rätten till en hållbarhetsprofil, trots ett högt antal boendeparkeringar och mängder med betong. Man kan förstås bli lätt ironisk över denna miljöbranding. Samtidigt finns det stadsbyggnadsprojekt som i jämförelse är uppenbart ohållbara. Ett exempel på detta är Aarhus Ø  - ett stadsutvecklingsområde på en centralt belägen före detta industrihamn i centrala Aarhus. I planerna ska området inhysa ca 8000 invånare och 12000 arbetsplatser. Trots storleken och det attraktiva läget med sjötomter centralt i stan, så saknas både pengar och ytor för nödvändiga offentliga rum och institutioner, såsom parker, förskolor och skolor. Här har planeringen istället tänkt spendera värdefull yta och hundratals miljoner på ett kanalsystem som gör varje kvarter till sin egen lilla ö. De ca

Vision "lilla barcelona" i bergsbrunna. (Stockholmshandelskammare,/stadsliv ab) Är stadsplaneringen på väg tillbaka till 60-talet? Dagens byggande och stadsplanering börjar bli mer och mer likt det som byggdes och planerades under 60-talet. Behovet av ett nytt miljonprogram sätter en siffertyngd prägel på dagens visioner, där svaren på dagens utmaningar allt oftare stavas uppblåsta 60-tals ideal. Att förstå 60-tals idealen är komplext. Här pratar vi gågator och bilfria stadsdelar samtidigt som vi anlägger planskilda motorleder likt aldrig förr. Vi pratar levande stadsliv samtidigt som vi bygger stendöda arbetsplatsområden. Vi pratar Arbete, Bostad och Centrum samtidigt som vi bygger sovstäder. Vi pratar moderna kommunikationer samtidigt som vi skapar stora fysiska avstånd. Det som kännetecknar dessa 60-tals visioner är en utvecklingsoptimism och en naiv tro på planeringens förmåga. Den prognostiserade framtidsutvecklingen är förenklat spikrak: Flygande självkörande e

Kungsängsledens trafikled ser nästan trevlig ut i denna bild, med uteserveringar längs angöringsgatorna som överblickar strömmen av bilar körandes i 70 km/h nedanför. Inom stadsplanering är ofta viljan starkare än de givna förutsättningarna. I stort sett alla stadsbyggnadsprojekt framförs idag som något unikt och fantastiskt, trots ofta ganska torftiga förutsättningar. Denna diskrepans mellan vision och verklighet visar sig ofta i visionsbilder med orimligt mycket myllrande gatuliv, eller där man medvetet ignorerar uppenbara problem - som den otrevliga motorleden när man photoshoppar in ytterligare en uteservering likt i bilden ovan.  Att visionsbilder för specifika stadsbyggnadsprojekt tänjer på gränsen för vad som är rimligt får vi kanske räkna med - de ska ju trots allt sälja in projektet till både politiker, fastighetsutvecklare och allmänhet. Men när denna överoptimism får prägla planerarkårens övergripande syn på staden börjar vi hamna på djupt vatten. Var hamnar vi när ö