Tankar om arkitektur

We have more boats Klimatpolitik utmålas ofta som skadlig. Så skadlig att den kan leda till ödelagd framtid och till så kallad klimatdiktatur. Men är beläggen för detta scenario verkligen trovärdiga eller är detta argument en sorts klimatpolitiksalarmism?  Ordet Klimatdiktatur eller klimatdespotism är ett nyord menat att att utmåla ett skräckscenario där en "totalitär" miljörörelse fått absolut politiskt inflytande. Den populärkulturellt bevandrade kan jämföra med samhällsordningen i filmen Interstellar där de styrande indoktrinerat befolkningen i tron om att månladdningen aldrig hänt och att högteknologi är ett otyg. Att vilja bli något annat än ekobonde ses i detta samhälle som högst suspekt. Det är ett dysfunktionellt samhälle med fattigdom, svält och torka. Om man ska lyssna till dagens klimatdebatt så utmålas scenarion som dessa - där välmenad klimatpolitik för med sig samhällsskadliga konsekvenser - allt oftare som ett högst reellt hot.  Ett exempel som varnar

Försvarsbudgeten i Sverige historiskt. Försvarsanslaget bör gå ner vid minskad krigsrisk. Det är ekonomiskt vansinne att överdimensionera ett invasionsförsvar, när resurserna behövs till så mycket annat. En strategisk timeout är därför ingen dum idé. Problemet är bara den politiska oförmågan att öka försvarsanslaget i tid när krigsrisken och försvarsbehovet ökar.  Det är politiskt svårt att prioritera ökade försvarsanslag framför andra angelägna utgiftsposter i statsbudgeten. För det är mycket pengar som ska till. Därför tenderar ökade försvarsanslag komma först långt efter att behovet av ökad försvarsförmåga uppstår. Kriget i Georgien 2008 och kriget i Ukraina från 2014 borde uppfattats som tydliga signaler om att den strategiska timeouten var till ända.  En lösning på denna intressekonflikt är att öronmärka pengar till försvarsupprustning. Pengar som inte kan användas till andra ändamål blir politiskt lättare att spendera. Låt säga att man i samband med en strategisk ti

Illustration som visar de globala utsläppen fördelat på befolkning och inkomst. Källa: Oxfam.  Alltför länge har rättviseaspekten i klimatpolitiken undvikits i den politiska debatten. Det är synd. För på många sätt är vår klimatpolitik utformad för att eliten ska kunna köpa sig fri medan låginkomsttagare ska kuvas till utsläppsminskningar. Det är en modern form av avlatspolitik som varken leverar i effektivitet eller med att redovisa dess snabbt stigande kostnad för kommande generationer. Syndarnas skulder tvättas bort i en predikan om att vi alla är lika skyldiga. Men vi är inte lika skyldiga till utsläppen. Enligt en rapport från Oxfam, som baserar sig på forskning från Oslo universitet, samt motsvarande forskning gjord av den välkända ekonomen Thomas Piketty, står livstilsutsläppen bland världens 10 % rikaste för ungefär hälften av världens totala utsläpp. Den ojämlika fördelningen av utsläpp mellan rik och fattig återfinns i en närmast motsvarande grad även inom länder. V