Enfamiljsområden - en internationell jämförelse

Enfamiljshuset är en grundpelare för stadsbyggande runt om i världen och drömmen om det egna huset med trädgård är stark inom många olika kulturer. Dock kan denna dröm se ut på många olika sätt beroende på var i världen du tittar och som resultat vara olika tillgänglig.

I detta inlägg tänker jag ge mig på en internationell jämförelse av våra städers mest glesbebyggda stadstyper - enfamiljshusområdet.

Stockholm:

I Stockholm utgör villaområden ca 65 % av ytan för stadens bostadsområden, även om villa områdenas andel av stadens bostäder är snarare 15 %. Bostadstätheten i stadens villaområden utgör därmed endast 1/5 del av stadens genomsnittliga bostadstäthet och endast 1/10-del av den genomsnittliga bostadstätheten i stadens övriga stadsdelar. Med denna typ av glesa villamattor blir drömmen om det egna huset en dröm som för de flesta är ouppnåelig och för många av de som når den blir det en källa till hög skuldsättning.

I Stockholm är det typiska villaområdet renodlat från konkurrerande boendeformer. Radhus, parhus och flerfamiljshus är ej tillåtna att uppföras här. Minsta tillåtna tomtstorlek regleras ofta till minst 700 kvm och tomtstorlekarna varierar ofta upp till 2 000 kvm. De kvadratiska tomterna tillsammans med brandskyddsavstånd om minst 9 meter till intilliggande bebyggelse ger ineffektivt utnyttjade trädgårdar med huset placerat mitt på. 25 - 30 meter tomtsida mot gata ger en struktur som kräver en hög andel dyr gatumark. 

En vanligt förekommande fågelvy i Stockholm. Bilden visar en yta om cirka 2 kvadratkilometer.

35 bostäder på en yta om ca 3,2 hektar.

London:
Den som jämför London med Stockholm märker snabbt att städerna har byggts upp efter helt olika stadsbyggnadsprinciper. London är en förhållandevis jämntät stad medan Stockholms täthet å sin sida mycket ojämnt fördelad. Stockholm har en mycket tät och ordnad stadskärna omgärdad av ett mycket glest villaförortslandskap med inslag av punktvis tätare stadsdelar i form av miljonprogramsområden.

I London finns det få renodlade villaområden och den största delen av förortsbebyggelsen utgörs istället av radhusbebyggelse - en bebyggelsetyp som återfinns i stadens centrum såväl som i stadens yttersta utkant. Den glesaste stadstypen som i jämförelsen utgör Londons motsvarighet till Stockholms villaområden är stadsdelar med blandad villa och parhusbebyggelse med tätt mellan husen. Tomterna är mellan 300 och 600 kvadratmeter och långsmalt formade med endast 10 - 15 meter mot gatan. Detta spar på den dyra gatumarken samtidigt som trädgårdarna kan organiseras effektivt.

53 bostäder i bild på en yta om ca 3.2 hektar

London Notting Hill:

Ca 80 fastigheter i bild.

Notting Hill är ett fint exempel på stadsdel med blandning av radhus, parhus och mindre flerfamiljshus. Bebyggelsen överstiger sällan tre våningar. Alla fastigheter har tillgång till egen trädgård samt även en gemensam trädgård. Mycket attraktiv bebyggelsetypologi som också har en tillräcklig täthet för att ge underlag till kollektivtrafik och viss kommersiell service.

Tokyo:

I den Japanska huvudstadsregionen med sina cirka 35 miljoner invånare är enfamiljshuset i 2 våningar den kanske vanligaste boendeformen, med ändlösa stadsområden med låg och tät enfamiljsbebyggelse. I dessa stadsdelar är husen fristående med tomtstorlekar mellan 50 och 250 kvadratmeter och bebyggelse i 2-3 våningar. Gatusektioner är smala och enkelriktade då det ej är möjligt att mötas med två bilar. I dessa stadsdelar finns idag en blandning av enfamiljshus och lägenhetshus. 

Vy av Tokyos ändlösa låghusområden. Ytan i bild är ca 2 kvadratkilometer.

Ca 180 fastigheter i bild med blandning mellan enfamiljs och flerfamiljshus. Ytan i bild är ca 3,2 hektar.

Oslo:

Vårt grannland Norge är på många sätt mycket kulturellt lika oss. Både svenskar och norrmän knarkar sommarhusvistelser, skidsemestrar och spenderar tv-kvällen framför Skam eller Skavlan. Stadsbyggnadsmässigt har vi dock ganska olika traditioner, där det svenska stadsbyggandet präglats av toppstyrning och omfattande regleringar vilket syns inte minst i miljonprogramsbyggen, citysaneringar, stark allmännytta och stadsdelar ordnade efter byggnadstyp och gestaltningsideal. Norge har en tradition som istället präglats av få regleringar och ett mer vildvuxet stadsbyggande. Därför är det inte konstigt att villaområden i Oslo präglas av stor variation i tomt och husstorlek med tomtstorlekar för fristående hus ner mot 300 kvm och större inslag av radhus, parhus och mindre flerfamiljshus jämfört med svenska villaområden. De norska villaområdena är på så vis mer omformliga än de svenska och har större potential till förtätning och utveckling till mer blandade stadsdelar.

Ca 44 hus i bild på en yta om ca 3,2 hektar. Här finns stor variation i tomtstorlekar med inslag av radhus.

Gröna och relativt smala gatumiljöer inte helt olikt svenska villaområden. Dock med inslag av kompletterande boendeformer i form av radhus, parhus och mindre enfamiljshus.

Chicago:

Den amerikanska förortsmodellen personifierad. Ett flygfoto av ett förortsområde i Chicago är svårt att särskilja från identiska stadsdelar i en stor mängd amerikanska städer. Det är en struktur som går att repetera i oändlighet med endast enklas regler. Långsmala tomter om ca 600 - 800 kvm och med ca 15 meters sida mot gata. En stor andel förgårdsmark ger gröna och generösa gaturum men bakgårdarna blir små - en yta som till stor del upptas av yta för att parkera bilen.

Strikt rutnät med repetitiva kvarter med samma typ av bebyggelse. Yta ca 2 kvadratkilometer.

Ca 44 hus i bild på en yta av 3,2 hektar.

Gröna ordnade gator med mycket förgårdsmark. Amerikansk bilstad där bilen har gömts på bakgården.

Statistik:

Villaområde Stockholm:

Boendeform: Endast enfamiljshus

Täthet: ca 10 lgh/ha enligt bild

Meter gata per fastighet: 20 - 35 meter

Tomtstorlekar: 700 - 2 000 kvm
Minsta avstånd mellan bostadshus: 9 meter
Antal våningar: 1-2 våningar.

Villaområde Chicago:

Boendeform: Endast enfamiljshus

Täthet: ca 14 lgh/ha 

Meter gata per fastighet: 15 meter

Tomtstorlekar: 600 - 800 kvm

Minsta avstånd mellan bostadshus: 2 meter

Byggnadshöjd: 1-2 våningar.

Villa och Parhusområde London:

Våningar:

Boendeform: Endast parhus och enfamiljshus.

Täthet: ca 17 bostäder/hektar

Meter gata per fastighet: 10 - 15 meter

Tomtstorlekar: 300 - 600 kvm

Minsta avstånd mellan bostadshus: 1-2 meter

Byggnadshöjd: 1-2 våningar.

Radhus, parhus och flerfamiljshus Notting Hill London:

Boendeform: Radhus, parhus och mindre lägenhetshus.

Täthet: ca 40 bostäder/hektar och ca 25 fastigheter/ha

Meter gata per fastighet: 5 - 15 meter

Tomtstorlekar: 100 - 250 kvm

Minsta avstånd mellan bostadshus: ca 2 meter

Byggnadshöjd: 2,5 - 4 våningar. 

Villa och Parhusområde Oslo:

Boendeform: Enfamiljshus med inslag av radhus och mindre lägenhetshus.

Täthet: ca 14 bostäder/ha enligt bild

Meter gata per fastighet: 10 - 30 meter

Tomtstorlekar: 200 - 2 000 kvm

Minsta avstånd mellan byggnader: 4 - 6 meter

Byggnadshöjd: 1-2 våningar.

Småhusområde Tokyo:

Boendeformer: Enfamiljshus och lägenhetshus

Täthet: ca 50 - 100 fastigheter/ha enligt bild

Meter gata per fastighet: ca 5 - 10 meter (smal gata)

Tomtstorlekar: 50 - 250 kvm

Minsta avstånd mellan bostadshus: 0,5 meter

Byggnadshöjd: 1-3 våningar (lägenhetshus kan vara högre)

Jämförande analys:

Som synes i jämförelsen kan egnahemsområden se ut på många olika sätt och med olika fördelar och nackdelar. En annan slutsats som kan dras är att Stockholms villaområden är jämförelsevis mycket glesare än exempelvis den amerikanska förortsmodellen eller jämfört med de mer otyglade villastadsdelar som finns i Oslo. Två siffror som sticker ut i det typiskt stockholmska villaområdet är det har en mycket större mängd gata per fastighet, mycket längre avstånd mellan husen och mycket större tomter. 

Skillnaden i attraktivitet mellan jämförda stadsdelar torde vara ganska lika. Med undantag för det Japanska exemplet är detta bebyggelsetyper för välbärgad medelklass och de är gröna och lummiga i karaktären. En möjlig framtid för de svenska villaområdena är att utvecklas som exemplet i Oslo där tomter tillåts att styckas i mindre storlekar och husen tillåts att stå närmare varandra. Med en sådan utveckling skulle nästan 50% fler Stockholmare på sikt kunna uppnå drömmen om att bo i ett eget hus. 

Exemplet från Tokyo är kanske lite extremt tätt för den svenska småhusdrömmen, men det visar på enfamiljshusets potential att uppnå tätheter som ger resandeunderlag till annars dyr infrastruktur som tunnelbana. En möjlig kompromiss är då den typ av struktur som finns i exemplen från London som är välordnade och har en snäppet högre täthet än exemplen från USA och Norge. Jag vill särskilt lyfta fram stadsbyggnadsmodellen från Notting Hill. Där kombinationen med egen liten trädgård, gemensam park och måttlig täthet som ger underlag för kollektivtrafik och service. Den gemensamma parken ger också möjlighet till att flerfamiljshus utan problem kan placeras på de annars för små tomterna. Detta skapar en kvartersform som har en stor flexibilitet i att kunna utvecklas på många olika sätt och även förändras över tid. Nya stadsdelar med blandade boendeformer borde med fördel kunna utformas efter en liknande princip.

Behov av att förtäta storstädernas villaområden:

Jag tror det skulle vara mycket bra om det skapades utrymme för förtätning av villaområden i Sveriges storstäder. Tre anledningar finns för detta:

1. Öka den ekonomiska tillgängligheten till att bo i hus med trädgård i form av villa, parhus och radhus, vilket många efterfrågar. (En närmast populistisk ansats)

2. Skapa städer med kortare avstånd och underlag till mer hållbara transporter. Det svenska villaområdet ger ej tillräckligt underlag till vare sig kollektivtrafik, närservice eller mobilitetslösningar som bilpool. Framförallt är det centralt belägna villaområden och villaområden som ligger längs kollektivtrafikstråk som skapar längre avstånd för andra som tvingas passera dessa. 

3. Minska bostadssegregationen. Storstädernas villaområden utgör våra mest segregerade bostadsområden då denna typ av bostäder idag endast kan efterfrågas av mycket betalningsstarka familjer i övre medelåldern. 

Hur kan storstädernas villaområden förtätas?

Frågan om hur detta kan göras kräver att man sätter sig in i de specifika stadsdelarnas förutsättningar i form av tomtstorlekar husplacering och karaktär, där vissa lägen är enklare att förtäta än andra. Men ett par förslag till strategier kan ändå ges:

1. Tillåt mer exploatering. Genom att tillåta mindre tomtstorlekar, kortare avstånd mellan husen och i vissa fall att byggnad tillåts byggas med brandvägg i liv med tomtgräns. Större exploateringsrätter ger större ekonomiskt incitament att fastighetsutveckla. 

2. Utnyttja hörntomterna. Hörntomterna i ett villakvarter har ofta möjlighet till att kompletteras med ett mindre flerfamiljshus om detta tillåts att stå direkt mot gata. Att på detta sätt förtäta hörnlägena ger en trevlig stadskänsla samtidigt som de nya husen hamnar på avstånd från befintlig bebyggelse.

3. Förtäta längs stråk. Skapa stadskorridorer genom villaområdena genom att tillåta högre bebyggelse längs viktiga stråk.