Nejsägaren som trodde han sa ja - utkast till en insändare.
Jag håller givetvis med Mohammad Hassan om att hela Uppsala måste få utvecklas och att det i stadsbyggnadsdebatten behövs fler röster som står upp mot de ofta högljudda nejsägare som idag dominerar debatten.
Men hans inlägg kommer också med ett par blinda fläckar som behöver bemötas. Först och främst har han alldeles fel när han påstår att det inte spelar någon roll hur många eller hur få bostäder kommunen planerar. Det är efterfrågan och konjunktur som styr hur det blir menar han. I verkligheten är det inte alls svårt för en kommun att genom planmonopol och restriktiva detaljplaner begränsa hur mycket som byggs. Det är inte en lägre efterfrågan som gör att Danderyd har en femtedel av Sundbybergs befolkningstäthet. Detta beror enbart på restriktiva detaljplaner och nejsägande Danderydspolitiker.
Uppsalas stadsbyggnadspolitik har, om man får vara tillspetsad, på flera sätt redan anpassats till konfliktminimering med de högljudda nejsägarna. De stora exploateringarna göms i skog och i mindre bemedlade hyresområden medan stadens mer välburna villaområden lämnas i stort sett orörda. I dessa upprätthålls restriktiva och segregerande detaljplaner precis som i Danderyd, men här är det Pelling och Hassan som senast varit de ansvariga politikerna.
Tyvärr är detta en missad potential. Med detaljplanereformer för Uppsalas villaområden kan vi skapa byggrätter för lika många bostäder som utlovats i fyrspårsavtalet. Med skillnaden att det mesta kommer kunna byggas som småhus i attraktiva lägen. Detta utan att expropriera, riva befintligt eller bygga bort all grönska. Precis som att denna typ av reform nyligen varit en valvinnande politik i flera amerikanska städer kan detta bli en valvinnare här i Uppsala, där många önskar sig sänkta trösklar till att kunna bo i småhus. Något att tänka på för nästa översiktsplan.
Kommentarer
Skicka en kommentar