Att riva eller bygga i utsatta stadsdelar.

Pruitt-Igoe, stadsdel i St.Louis byggd på 1950-talet och rivet 1972-1976.

Uppfattningarna om hur vi bäst hanterar våra utsatta stadsdelar tycks gå isär. När den ena falangen pratar om att riva bostäder pratar den andra falangen om att satsa på att bygga fler bostäder just här.

Kanske är konflikten tydligast inom Socialdemokraterna, där företrädare som Lawen Redar pratar om rivningar medan den nationella politiken föreslår statliga fastighetsbolag som ska förvärva och bygga bostäder i utsatta stadsdelar. Båda förslagen tar utgångspunkt i den fysiska miljöns roll i att motverka sociala problem, vilket såklart inte är helt oviktigt. Däremot kan man ifrågasätta om inte effekten av själva stadsomvandlingen ofta är starkare än miljön de producerar. I värsta fall får man höjda hyror, renovräkningar och en ny utbytt befolkningssammansättning. Vissa kommuner med dyrare bostadsmarknad kan tjäna på att på detta sätt flytta på personer och i bästa fall flytta fattigdomen och problemen utanför kommungränsen. Men risken finns också att utflyttningen går till ännu mer utsatta stadsdelar inom kommunen.

Såklart finns risker med båda strategierna. Att riva hus kan tvinga in många i en osäker och utsatt livssituation som också kan utnyttjas av onda krafter. Så länge vi har bostadsbrist blir åtgärden också mycket dyr. Att bygga fler hus i utsatta stadsdelar kan å andra sidan bidra till att fler inflyttade invånare hamnar i en otrygg boendemiljö där rädslan för våld och hot ständigt närvarar. Dessutom är efterfrågan på nya bostäder i mer utsatta stadsdelar oftast relativt svag, där ett mer omfattande byggande blir beroende av antingen subventioner eller att byggandet på olika sätt begränsas i mer attraktiva lägen. Även detta får räknas som ganska stora kostnader till oklar nytta. 

Med ett mer positivt synsätt kan man tänka sig att nya bostäder och en mer socioekonomiskt blandad befolkning i dessa stadsdelar kan utmana gängens dragningskraft genom bland annat fler vuxna förebilder. Och rivningar kan ta bort den fysiska infrastruktur där gäng samlas och dominerar. 

Båda dessa alternativ tar tyvärr ganska lätt på individens perspektiv. På samma sätt som att det är ganska naturligt att inte vilja bli tvångsförflyttad på grund av rivning vill nog ganska få flytta till utsatta stadsdelar för att motverka gängkriminalitet och bidra till minskad segregation. Folk vill kunna välja bostad efter eget tycke.

Kanske bör mer fokus läggas på bostadsmarknaden i stort och att det blir lättare att flytta ifrån problemstadsdelar till mer välmående stadsdelar. Satsa på stärkta flyttkedjor med fler bostäder i socioekonomiskt starka områden och då inte bara hyresrätter. Efterfrågan behöver ges ett hyfsat fritt svängrum och befrias från många av de begränsningar som nu råder över vilka typer av bostäder som kan byggas i vilka områden. Dessa begränsningar hindrar ett ökat byggande och en mer rimligt prissatt bostadsmarknad.

Tänk om vi hade haft en bostadsmarknad där de ofta fattiga föräldrar vars barn umgås i fel kretsar, hade bättre möjligheter att flytta ifrån detta. Antingen utav egen kraft eller med stöd av det allmänna. I många fall tror jag att en sådan flytt till en annan mer välmående stadsdel kan ha en stor effekt på människors framtid. En lika viktig del är att möjliggöra för de som trots förbättrad ekonomi vill bo kvar i mer utsatta stadsdelar. Även denna efterfrågan bör på olika sätt tillgodoses genom att komplettera med bostäder av högre kvaliteter.