Tankar om arkitektur

Uppsalas Saluhall med S:t Eriks torg i förgrunden. Början av 1900-tal. Notera även spårvagnsrälsen. Jag har börjat skissa på en arkitekttävling . Tävlingen går ut på att rita en täckt marknadsplats i en existerande urban miljö och som den Uppsala-romantiker jag är så bestämmer jag den existerande urbana miljön till S:t Eriks torg bredvid den nuvarande Saluhallen. Anledningen till att väljer att bygga ut den nuvarande Saluhallen är dels att den har det ekonomiskt kärvt och riskerar att läggas ner, vilket är väldigt synd. Den andra orsaken är att torget idag upplevs som ett öde blåshål, isolerat från övriga stadskärnan. Jag tror att både Saluhallen och S:t Eriks torg kan få en renässans om det integreras mer med övriga stadskärnan. För det är ju inte bra att det torg i staden som har störst historisk prägel ser ut så här: S:t Eriks torg idag - ett blåsigt automobilupplag. En skam för hela Sverige. Idag är S:t Eriks torg en enda stor markparkering. Förutom den lilla Saluhallen så f

Holocaust memorial at night. "First we shape our buildings, then they shape us"  - Winston Churchill once said this. It's one of my favorite quotes. Somehow it defines what architecture is. It says that architecture shapes us, our culture and our actions. I like this definition of architecture, not as an object in itself, but rather as the interaction between form and life, as explained  here by Jan Gehl . This means that good architecture has to be more than aesthetically pleasing objects. It's basically about culture. Architecture shapes and are shaped by our culture no matter if we want it to or not. Different environments makes us behave differently. By entering a cathedral you automatically start to talk more quietly, walk slower and maybe think of other things than you use to think about. In some extent all places affects our behavior this way. Our behavior are both affected by the architecture in itself and by the culture of the spaces. For example there i

Individer av arten "Homo ar kitektstudent " äter banan. Första veckan i andra året på UMA  börjar närma sig ett slut. Just nu undrar jag lite varför jag längtat tillbaka hit under sommaren. Varför jag tycker om att utsätta mig för arkitektstudier.  Av de fem dagar som gått har den kortaste dagen varit mellan kl. 9-18. Annars har jag inte kommit hem innan halv nio på kvällen. Mycket av tiden i skolan har gått åt att lyssna på maraton presentationer och att som en vante kastas fram och tillbaka av min arbetsgrupps huxfluxiga egenhet att ständigt ändra konceptideer. Tyvärr vet ju jag som gått här i ett år redan att det inte spelar någon roll. Vi kommer att bli kritiserade ändå oavsett om det är världens bästa projekt. Förövrigt ser helgen ut att bli vigd åt arbete. Liv utanför skolan - obefintligt. Så varför utsätter jag mig själv för det här? Ibland händer det att jag ställer den frågan, men för det mesta uppvägs allt lidande av att det är förbannat kul. Här blir man hel

De senaste dagarna har det rasat en debatt på Svd om bilism. Några Universitetsbetitlade människor från Karlstad och Umeå gör en liten domedagsprofetia för massbilismen. Enligt dom är det bara en fråga om tid innan Oljan blir tillräckligt dyr för att vi ska ha råd att köra som vi gör nu. Därför föreslår de att samhället antingen bör införa förbud eller straffbeskattning, för att på så sätt begränsa bilismen. Tyvärr slår ju det lika mycket mot den bilberoende landsbygden som den ofta onödiga bilismen i städerna. Det krävs alltså mer träffsäkra metoder. Först och främst är det kanske dags att sluta subventionera bilismen där den i hög grad är helt onödig - i städerna. Tyvärr är massbilisismen systematiskt subventionerad i städerna. Kommunerna straffbeskattar tätare och mindre bilberoende bebyggelse i centrala stadsdelar genom höga byggrättsavgifter, samtidigt som byggrättsavgifter för gles bilberoende bebyggelse subventioneras - fastän de faktiska kostnaderna för kommunerna är tvärtom.