En Ringlinje runt Uppsalas ensidiga bostadsbyggande

Uppsalas nya bussringlinje

Förra söndagen åkte jag Uppsalas nya ringlinje. En buss som åker ett varv runt stadens centrala delar. Ett varv tar en timme. Förutom att busslinjen spenderade ca 20 minuter i industriområden och längs trafikleder där det saknas vettiga hållplatslägen så kan det kanske fungera. Hursomhelst gav turen ett smakprov av vad som väntar det framtida Uppsala i stadsbyggnadssammanhang. Linjen går längs flera av stadens pågående utbyggnadsområden - Östra Salabacke, Ulleråker, Rosendal, Börjetull, Librobäck, Kapellgärdet, Råbyvägen och till slut längs det stora område som lär byggas runt Gränby centrum.

Ringlinjen markerad i Orange färg. 

Det är en ansenlig del av stadens planerade bebyggelse. Med plats för upptill 20 - 30 000 nya bostäder på sikt. Den som är bevandrad med planerna inser att dessa ter sig mycket likartade. Hög bebyggelse i fem till åtta våningar men ibland högre och ofta placerade längs stadens större trafikleder. Det finns såklart en risk med denna likriktning - marknaden för denna typ av boendekvaliteter kan komma att mättas och då står kommunen utan planer för att kunna möta efterfrågan på andra sorters boendekvaliteter.

Med dagens byggtakt  är risken stor att efterfrågan mättas på att bo i höghus längs bildominerad trafikled. Det är troligen inte den mest attraktiva boendeformen. När miljonprogrammet slog i taket i början av 70-talet och de första lägenheterna förblev outhyrda, så var det i allmänhet lägenheter i höghusområden som stod tomma. Då var det de mest tätbebyggda miljöerna längst från centrum som ratades först. Dessa tätbebyggda höghusmiljöer var i allmänhet planerade för den mindre betalningsstarka arbetarklassen, till skillnad från de många småhusområden som samtidigt byggdes för medelklassen. Det som skiljer miljonprogrammet från dagens situation är att vi idag enbart bygger nytt för de som har det gott ställt ekonomiskt med möjlighet att ta stora lån. Och för dessa byggs det enbart höghusområden inom staden.

Det går förstås att hävda skillnader mellan de höga och täta stadsmiljöer som byggs nu och de som byggdes under miljonprogrammet. Idag byggs det oftast i form av kringbyggda kvarter, de flesta lägenheter har genomgående trägolv, kakel i badrum och stora balkonger. Miljonprogrammets höghusområden i parklandskap har monoton arkitektur och en hel del problem med att miljöer mellan husen är otrygga om kvällen. En annan skillnad är att dagens tätbebyggda miljöer säljs och köps med löften om attraktivt stadsliv runt knuten. Till viss del har man lyckats skapa denna typ av levande stadsmiljöer i nya stadsdelar som Hammarby Sjöstad, Årstadal och Hornsberg, men som arkitekten Tomas Lewan skriver i senaste numret av tidskriften arkitektur så har Uppsala kvar att påvisa sambandet mellan täthet och stadsliv:

"Uppsala mer än många städer behöver visa att man kan nyetablera levande stadsgator vilket ännu bara några få exempel finns på i landet, såsom Hammarby Allé."

Visionsbilder av det framtida Uppsala - Täta stadsmiljöer med stadsliv längs gatorna.

Tätheten säljs närmast som en positiv kvalitet i de stadsdelar som byggs i Uppsala idag - utan täthet ingen chans till stadsliv. Samtidigt behövs det idag byggas med hög täthet eftersom det är en begränsad yta som är politiskt tillgänglig för bostadsbyggande.

Tätheten som funktion av politik

Lägg märke till ordet politiskt tillgänglig mark. Mark finns och blir över till att också bygga i en lägre - trädgårdsnära skala om man från politisk sida skulle kunna vända potentiella NIMBY-opinioner mot att tillåta måttfull förtätning av villaområden, effektivisera ytanvändning för externhandel och förhandla om markbyten och byggrättsbyten med stora statligt ägda markägare som Akademiska Hus, SLU och Vasakronan.

Bild av hur slösaktigt markutnyttjande på senare år har tillåtits för bla bilhandel i Fyrislund. Centrala Uppsala i samma skala som referens. Gäller Uppsala kommuns förtätningsstrategi inte alla?

Att mark och täthetsfrågan har en politisk dimension syns inte minst i hur man under samma period som bostadsbyggandet slagit i exploateringstaket har fortsatt att breda ut externhandel utan tillstymmelse till mål om att effektivisera markutnyttjandet. Ovan syns hur en ICA affär och ett fåtal bilhandlare tillåtits breda ut sig på en yta motsvarande centrala stadskärnan. Dessutom har denna verksamhet tillåtits expandera på tidigare jordbruksmark.

Med undantag för ren logistikverksamhet är det inte otroligt att tänka sig att affärsrörelser som bilhandel, lekland och mataffärer lika bra skulle kunna inhysas i en miljö mer kompakt lik Uppsalas stadskärna. Att detta inte görs är en politisk fråga - hittills har det saknats en politik som främjar markhushållning i "industrimiljöer".

Jämförelsen ovan visar, i samma skala, 2 olika bostadsutvecklingsområden inom Uppsala kommun. I Ulleråker, vänstra bilden, planeras det högexploaterat med 7000 nya bostäder. I Lindbacken, mellersta bilden, planeras som jämförelse endast en tiondel så många bostäder på en yta som dessutom är större - då den planerade bebyggelsen i Ulleråker är koncentrerad till en mindre del av området. Centrala Uppsala i samma skala - högra bilden.

Planprogram för Eriksberg - en ojämn utveckling där förtätningen sker i befintliga hyreshuskvarter medan det intilliggande glesbebyggda villaområdet tillåts gå utan förtätning. (gula ytor= föreslagen förtätning, gulstreckade ytor = förtätning kan prövas, orange=skolor)

Vad vill jag få sagt med detta!? Jo att det råder en skev ytfördelning i stadens utveckling. I Lindbacken får man enfamiljshus med trädgård och i Ulleråker får man kvartersbebyggelse i 9 våningar med skuggiga gårdar. I ett läge som Ulleråker borde man kunna önska sig mer attraktiva boendekvaliteter än så.

Delvis är detta en omedveten utveckling. Externhandelsområdet byggs idag på samma sätt som externhandel har byggts sedan 70-talet. Småhusområdet byggs i sin tur på samma sätt som vi byggt småhusområden sedan 60-talet. Långsamma planprocesser, stadsbyggnadskultur och gamla hjulspår bidrar till att dessa delar av staden inte påverkats av förtätningspolitiken och den stora vurmen för markhushållning som idag råder. Kanske beror det på en brist på fantasi. Eftersom vi aldrig byggt kompakta industriområden, yteffektiva småhusområden eller tillåtit förtätning i befintliga villaområden är det antagligen svårt för många att föreställa sig hur en sådan utveckling skulle se ut.

Jag tror att stadsbyggnadspolitikerna behöver ta sig an den ytterst skeva ytfördelningen i stadens utveckling. Det är dels en rättvisefråga där de som tillåts att ta plats och slösa med markytan, gör det på andras bekostnad. Men det är också en fråga tätt länkad till en hållbar bostadsförsörjning. För det måste trots allt förknippas med stora risker att bygga så pass enahanda där den övervägande majoriteten bostäder byggs som tätexploaterade höghus intill bullriga trafikleder och med trånga skuggiga gårdar. Ifall denna typ av bebyggelse slutar att locka fram nya bostadsspekulanter så riskerar det att minska byggtakten rejält eftersom det i planeringen saknas alternativa former av bostadsmiljöer som kan ta vid.

Att en sådan stadsbyggnadspolitik med målsättningen att uppnå en något mer rättvis ytfördelning i staden också skulle ge utrymme för att hålla en mer måttlig exploatering som undviker att bygga de mest skuggiga gårdarna - det blir nog ingen ledsen av. Lite mer plats till skolor, service och offentliga rum vore inte fel det heller.