Riktlinjerna för det framtida Uppsala tar just nu form inne på kommunens stadsplaneringskontor. Kommunen har lovat att bygga 33 000 bostäder mellan Gottsunda och Bergsbrunna i utbyte mot att staten investerar i tågspår och ny tågstation söder om Bergsbrunna. Men avtalet om bostäder för ca 70 000 invånare på en yta motsvarande stadsdelen Sunnersta kommer med betydande risker för kommunen.
Jag är i grunden positiv till Uppsalas stadsutveckling. Den höga byggtakt som uppnåtts de senaste åren är nödvändig för att Uppsala ska få bostadspriser som fler har råd med. Dessutom har det i många fall gett oss inspirerande nya stadsmiljöer som vid Cementgjuteriet, Resecentrum eller Rosendal.
Men för att fortsatt klara en god stadsutveckling behövs fler verktyg än bara förtätning på parkeringar, verksamhetsområden och kraftledningsstråk. Den senaste Översiktsplanen från 2016 lyfter med stor emfas fram fyrspår till Stockholm och ny station i Bergsbrunna som det verktyg Uppsalas stadsutveckling behöver. En ny tågstation här tillgängliggör en stor mängd mark som möjliggör ett mer varierat bostadsbyggande i staden. Stor politisk prestige från i stort sett alla partier har lagts på att få fyrspår och ny tågstation i Bergsbrunna. Tyvärr verkar denna politiska prestige resultera i ett avtal som innebär stora risker för kommunen:
Den första risken är tätheten. Kommunen binder i avtalet upp sig på att bygga med en genomsnittlig täthetsnivå högre än Kungsholmen i Stockholms innerstad. Det är inte rimligt att i ett avtal binda upp sig på en sådan hög täthet i lägen som för bara några år sedan ur marknadssynpunkt var uteslutet för byggande av flerfamiljshus. Därtill misstänker jag att kommunen gravt missförstått täthetsmåttet och vilka stadsmiljöer som den föreslagna tätheten innebär. Ett exempel på en ren felaktighet är när kommunen beskriver den i planerna högsta tätheten som jämbördig med Uppsalas innerstad. I själva verket innebär förslaget en betydligt högre täthet än så, nästan dubbelt så tätt. Hur kan då våra beslutsfattare förstå avtalet de godkänner?
Den andra risken är utbyggnadstakten. Kommunen binder i avtalet upp sig på en byggtakt om att färdigställa 1000 - 1500 bostäder om året i dessa stadsdelar, vilket motsvarar bostadsbyggnadsmålet som år 2010 gällde för hela kommunen. En stor del av bostäderna ska också stå färdiga redan innan tågstationen är på plats. Eftersom staten har möjlighet att bryta avtalet ifall löftet om täthet och utbyggnadstakt inte hålls riskerar kommunen att tvingas strypa bostadsbyggandet i övriga staden för att prioritera byggandet i de södra stadsdelarna. Med en större dipp i byggkonjunkturen och en illvillig regering hamnar kommunen ofrånkomligt på pottkanten. Statens krav på kommunen är både dumma och en skam för svenskt hållbart samhällsbygge.
Jag vänder mig mot att avtalet om flerspårig järnväg måste komma till priset av ett enkelspårigt bostadsbyggande. Det är inte bra för Uppsala. Bostadsminister Peter Eriksson och hans samordnare Johan Edstav skulle behöva släppa på prestigen - hållbar stadsutveckling i denna omfattning kan inte kravställas på det sätt som detta avtal gör. För utan flexibilitet kommer sannolikt bakslag. Ett sådant bakslag skulle kunna vara när alla de som hellre vill bo med egen trädgård än i ett höghus väljer att flytta ut till nya bilberoende villaförorter som Lindbacken. Jag kan inte se hur en sådan utveckling skyddar jordbruksmarken, minskar bilåkandet eller ger underlag till en effektiv kollektivtrafik. Jag kan inte heller se hur politiken på sikt kan hålla emot ett sådant utflyttningstryck - särskilt när ansvaret delas av två olika kommuner.
Vad gäller kommunens agerande väcks många frågetecken. Förstår man sig på den täthet man själv föreskriver? Hur allvarligt är det att beslutsfattarna missleds om karaktären hos bostäder för cirka 70 000 framtida Uppsalabor? Till sist vill jag också påpeka att det inte är en självklarhet att en liten stad som Uppsala ska tvingas att byggas så här pass tätt, samtidigt som mer än hälften av stadens befintliga bostadsområden bara är en tiondel så tätbefolkade. Det finns alternativa och hållbara vägar för stadens utveckling, vi behöver inte låsa fast oss vid ett dumt avtal och staten behöver inom sinom tid se över järnvägskapaciteten ändå.
Alexander Åkerman, arkitekt.
Jag är ordförande i det opolitiska nätverket OBSKnivsta. I både Uppsala & Knivsta har kommunstyrelserna beslutat att godta "ÖVERENSKOMMELSEN OM FYRA SPÅR" med staten som partner. I Knivsta utan konsekvensanalys som underlag för KF beslut. Förutom att vi i Knivsta inte vet hur spåren ska dras (3 alt.) så är frågeställningarna i stort sätt likartade. OBSKnivsta har inbjudit politiker och media till debatt 3 maj i kommunhuset för att informera medborgarna om de oklarheter och konsekvenser som följer av överenskommelse med frågeställningar till politikerna att besvara. Tack för Din utmärkta annalys, vi skulle uppskatta om Du kan närvara vid OBSKnivstas debatt 3 maj kl 19-21. Se även vår hemsida www.obsknivsta.se för mera info / Affe D.
SvaraRadera