Tankar om arkitektur

Om en månad så går jag förhoppningsvis runt på gatorna i New York för första gången. New York, "det stora äpplet", staden som aldrig sover. Få städer är så mytomspunna. Vi har alla stött på den i filmer, nyheter och och i musik. På något sett är staden centrum av universum, själva hjärtat av den mänskliga civilisationen. Kanske är denna uppfattning något påverkad av amerikanska katastroffilmer, vad vet jag... Men New York är intressant på andra sätt. Inte minst stadsbyggnadsmässigt. Rutnätsplanen över Manhattan är ikonisk. Över 2000 kvarter i ett rutnät av 155 streets och 11 avenues. Säga vad man vill om den fantasilösa rutnätsplanen, men den har en hel del poänger. Poänger som tycks helt frånvarande i dagens stadsplanering. En viktig poäng tas upp på ett bra sätt här . Det som kanske är mest slående med planen är dess långsiktighet. När planen antogs 1811 så hade New York knappt 100 000 invånare och knappt en fjärdedel av Manhattan var bebyggt. 100 år senare bodde det 

När politiker diskuterar bostadsbristen så kommer frågan om de ibland helt absurda bostadspriserna fram. Priser på nyproducerade bostäder tycks inte heller ha ambitionen att ligga på rimliga nivåer. Samtidigt byggs det få hyresrätter. Resultatet är att ungdomar inte ges en god channs att bli vuxna. Familjer med normala löner hänvisas, eller snarare trängs ut, till de mindre attraktiva områdena. I de växande stora och mellanstora städerna riskerar vi att få ökade segregationsproblem.  Det byggs helt enkelt för lite och det som byggs inriktar sig mot de som redan har mycket. Att det enbart byggs för de som redan har det riktigt bra ställt är enligt mig ett resultat av att det byggs för lite. Varför ska ett byggbolag inrikta sig mot sämre betalande grupper när de enkelt kan sälja till de bäst betalande? Tyvärr är svaret på varför det byggs för lite är att både byggare i oligopolställning och ansvariga politiker har intresse av att hålla bostadspriser uppe. Den enkla lösningen på det är a

Igår så var jag på ett mycket lyckat besök i Stockholm. Förutom att stöta på flera människor som jag inte sett på länge, möta upp klasskamrater jag har sett väldigt mycket av den senaste tiden, upptäcka nya sidor hos Stockholm och ha ett trevligt snack med min framtida USA reskamrat  - så var jag också på en för mig mycket givande konferens. Temat för konferensen var "Hållbar stadsutveckling - den sociala dimensionen". På konferensen bjöds det på två föreläsningar. Den första handlade om boverkets syn i frågan och kändes väldigt övergripande och okontroversiell. Kanske är det nackdelen med ett statligt bolag - att det inte finns utrymme för att vara kontroversiell. Den andra föreläsningen stod Susan Fainstein, professor på Harvard för och var betydligt mer givande och tankeväckande. Temat var "Wat makes a just city?". Bland mycket annat så kritiserade hon hur stadsplanering går till idag och efterlyste ett nytt synsätt på staden, där rättvisa ska vara det ledande

Ett Pulserande Uppsala? När jag åter vandrade genom min kära hemstad Uppsala i dagarna såg jag glimtar av den. En urban livslust som med ansträngda andetag försöker att börja leva. Sedan 60-talet har invånarantalet i Uppsala dubblerats, men under samma tid har stadskärnan stannat av i utvecklingen. Då som nu består stadskärnan av samma butiksstråk, några gallerior har kommit till. Kanske finns det en otillfredställd efterfrågan på stadslivet. Stråk med puls. Bostäder i närhet till pulsen är i alla fall mycket eftertraktade och visst är det "pulsen" som vi suktar efter när vi besöker främmande städer. I Sverige nämns ofta Södermalm och kanske även Malmö när det pratas om levande stadsmiljöer med puls. Själv skulle jag vilja se ett framtida Uppsala förtjäna en omnämning i dessa sammanang, vilket jag inte tror är en omöjliget.

Sara Westins avhandling "Planerat, alltför planerat"... Fortsätter att sätta tankar i rullning på mig. Eller snarare så har den fått mig att börja nosa vidare på Space syntax och sånt där. Det jag undrar över är varför städer oreflekterat tycks byggas bakvänt. Just nu är min cykelväg ner mot stan blockerat av ett stort bygge . Kvarteren ser ut att bli fina och tennishallen är ett välkommet inslag. Det enda jag kan se som negativt är att dessa kvarter inom överskådlig framtid kommer att vara en liten ensam enklav i staden. Varför uppmuntras stadsutveckling inte på mer central överbliven mark? Sådan finns det gott om i området söder om Kåbo/Sjukhuset? Och varför prioriteras inte stadsutveckling i centralare lägen först så att staden kan växa mer naturligt? För exploatering av centralare tomter borde ju vara attraktivare för både byggherre, stad, boende och verksamma. Eller? Som jag ser det så är svårigeten att bygga mer i centrala lägen att det blir mer komplicerat. Komplicer

För en vecka sedan så läste jag en bok. En avhandling till och med. En avhandling tycks vara en typ av litteratur som skyller ifrån sig hela tiden. Så fort någonting påstås börjar texten referera till en annan text. Till och med när ord introduceras i texten börjar det att refereras tillbaka till andra texter. Annars kan man ju förstå fel. Så på 400 sidors avhandling blir det låt oss säga kanske 10% kontenta och 90% referat. Trots denna lätt självmassakrerande litteraturform så lyckades jag ta mig igenom en nästan 400 sidor lång avhandling och tykte att den till och med var läsvärd. Avhandlingen är skriven av Sara Westin och heter "Planerat, alltför planerat..." Det som avhandlades var en känsla - den känslan man får när man är i en nybyggd stadsdel, i detta fall hammarby sjöstad. Känslan av hur allt är så ordnat och hur urbaniteten lyser med sin frånvaro. Huvudfrågan som ställs är -  hur kan en stel byråkrati, som ett stadsplaneringskontor, skapa en levande stad? Denna frå