Tankar om arkitektur

Idag hoppade jag in mitt bland sprudlande kommentarer till en presentation som jag inte hade lyssnat på. Diskussionen flöt iväg till att handla om arkitekturmanifest. Manifestet " Acceptera " kom på tal - det gjorde också vilsenheten hos dagens arkitektkår. Frågan som ställdes var vilken position ska vi som kommande generation arkitekter ta. Ska vi starta något nytt eller ska vi likt äldre generationers arkitekter - ja nu drar jag en grov kam genom arkitektkåren - sälja oss till att "Acceptera" dåliga slutresultat ? Och om vi är en generation som står för något nytt, vad ska vi då stå för? Vad är vårat manifest? Arkitekturströmmningar har alltid definierats av manifest och klatschig retorik. Slagkraftiga retoriska uttryck som "Form follows function", "Ornament and crime", "Less is more", "Less is a bore", "Yes is more", "Acceptera", "A house is a machine for living in", "Lose from Loos"

 Helgo Zetterwalls gotiska domkyrka med sina strävpelare  (de utanpåliggande pinnarna som stöder mittskeppets övre väggar) Framgångsrika personer får ofta storhetsvansinne, arkitekter ej undantaget. En arkitekt med storhetsvansinne var sannerligen Helgo Zetterwall med sina historieförskönande ombyggnationer av Lunds och Uppsalas domkyrkor. Ragnar Östberg var en annan arkitekt med utpräglat storhetsvansinne, som nått ikonstatus i det lilla Sverige genom arbetet med Stockholms Stadshus. Hans storhetsvansinne kom att få ett litet utbrott när han cirka 10 år senare uppförde ett litet nationshus åt den Wermländska studentnationen i Uppsala. Wermlands nationshus ritat av Ragnar Östberg 1930. Det lilla Nationshuset ligger intill Riddartorget, som domineras av den högresta Domkyrkan med sina dåtida strävpelare. Tydligen gillade inte Ragnar Östberg hur Zetterwalls gotiska domkyrka samspelade med hans lilla mästerverk till Nationshus. För att domkyrkan skulle kännas mer samstämmig med

Det nyrustade dragarbrunnstorg - Torg eller cykelupplag? I Uppsala ser man cyklar överallt på stadens gator och torg. Staden är snart dränkt i parkerade cyklar. Cykelparkeringar börjar snart bli ett lika stort stadsmiljöproblem som stadens ytbilparkeringar. Även om jag är en cykelfantast som cyklar året runt i alla väder så tycker jag att det har gått förlångt! Allt för många av stadens annars trevliga platser har blivit till cykelupplag. Turligt nog är detta problem enkelt att lösa... Tvåvåningscykelställ - en lösning för Uppsala? Lärdom kan dras av Köpenhamn, där de använder tvåvåningscykelställ, cykelkällare och ett system av hyrcyklar. Köpenhamn kan minsann hålla sina vackra stadsrum fria från cykelupplag, trots att 50 % av resandet i staden sker med cykel. Och så avslutar vi med en liten video om att dränka Sverige i ett 5,3 meter tjockt lager av cyklar... :)

I Uppsala pågår också arkitekturdebatt med bakomliggande förhoppningar om att arkitekturen ska sätta staden på kartan. Det har börjat skissas på planer för ett konstcentrum nedgrävt under borggården vid slottet. Visionen är att det ska bli som glaspyramiden vid Louvren, vilket hade varit helt i sin ordning om Uppsala konstmuseum hade varit i klass med Moderna Museet - d.v.s något som lockar en stor publik med utställningar i världsklass. Tyvärr håller inte Uppsala konstmuseum den klassen - många Uppsalabor vet inte ens om att museet finns. Ännu färre har koll på deras utställningar. Det isolerade läget uppe vid slottet lockar endast konstelit och skolklasser. En fantastisk nedgrävd arkitektur skulle inte ändra detta faktum så länge platsen är så pass isolerad. Ett litet konstmuseum är beroende av närheten till många människor för att locka många besökare. Det behöver ligga intill en ström av förbipasserande för att kunna locka till spontan besök och för att kunna skylta för utställni

 I Umeå är det fullt sjå att planera inför kulturhuvudstadsåret 2014 - ett år då hela Europa kommer att ha ögonen på den lilla staden i norr. Eller nja... Uppmärksamheten kommer nog inte vara så pass stor. Men det går ju alltid att försöka synas. Något som kommunalpolitiker brukar göra när de vill sätta staden på kartan är att anlita en utrikisk stjärnarkitekt att rita en dyr ikonbyggnad i staden. Original receptet som kallas Bilbaoeffekten har prövats i oräkneliga städer med blandade resultat. Umeå kommun har anlitat det norska stjärnarkitektkontoret  Snöhetta  att rita ett någorlunda spektakulärt kulturhus lagom till kulturhuvudstadsåret. Nu ska umeå sättas på kartan är det bestämt! Punga ut hundratals miljoner på ett skrytbygge och tvångsförflytta dit kommunala kulturintitutioner som redan trivs bra i sina nuvarande lokaler. Stadsbiblioteket har idag fina lokaler med utvecklingspotential i ett kanonläge i staden och att flytta det hit känns som en efterkonstruktion vars enda syft