Tankar om arkitektur

The Economist om fördelarna med markskatt.  Att införa skatt på marktillgångar är en av de viktigaste pusselbitarna för att få igång byggandet i Sverige.  Få frågor omges av så många skygglappar i bostadsdebatten, trots dess uppenbara stora positiva effekter, som fastighetsskatten. Seriösa debattörer kan samtidigt som de föreslår marknadshyror för att "effektivisera bostadsbeståndet" från snyltarna som bor billigt i överstora hyresbostäder, förbarma sig om de äldre änkorna som tvingas flytta ut från dyra hus så fort ordet fastighetsskatt kommer på tal. När nu bostadsbyggandet är en så pass prioriterad fråga i de större städerna för att bibehålla en stark ekonomi, så är det märkligt att man blundar för detta verktyg som fastighetsskatten utgör. Men man ska också komma ihåg att den gamla fastighetsskatten i stort var en dålig konstruktion. Den var schablonartad och höjdes i samband med investeringar i form av byggnation på fastigheten. Men en fastighetsskatt, utforma

Gick förbi Botaniska trädgården på vägen hem idag och universitetets påkostade kontorsbygge - Segerstedtshuset och började förbarma mig över vårt högst obildade universitet.  Till skillnad från en del andra kritiker är jag inte särskilt förskräckt över formen, eller att huset inkräktar på sin omgivning. Däremot känner jag en viss uppgivenhet i hur obildat detta universitet framstår när det gäller byggnadsfrågor. Givetvis saknas kompetensen på själva universitetet - här hjälper ju Akademiska hus glatt till. Men att önska sig en så pass framträdande förpackning, till en så innehållslös byggnad får Universitet att framstå som obildat. I sin argumentation för detta hus talas det så klart om huset som en mötesplats, men när innehållet bakas ner till kontor, restaurang och mindre hörsal, får talet om mötesplats plötsligt karaktären av ett tomt eko. Detta är ingenting annat än ett skrytbygge, segregerat från verksamheten och studenterna! Descartes hade naturligtvis rätt, när han inför

Olummigt!? Johan Rudström tycks inte heller kunna se skogen för alla träd. Johan Rudström ledarskribent på unt skriver mycket men aldrig väl om stadsutvecklingsplanerna i Ulleråker. Givetvis har han fått in ett par poänger som hur markförvärvet tillsammans med den kommunala ekonomin påverkar planerna här. Men han är också duktig på att ge frågan klangen av att vara hans personliga vendetta. Ett sådant lågvattenmärke var när han skrev av sig på temat promenadvänlighet  och hur han bristfälligt tolkar en studentuppsats för att förklara varför planerna för Ulleråker inte är bra för äldre. En annan tolkning av samma uppsats samt en lite mer upplyst syn på planerna hade lika väl kunnat komma till slutsatsen att stadsdelen är optimerad för promenadvänlighet. Ett utdrag ur planens innehåll: Täthet som ger underlag för att kunna skapa närhet till service (saknas i allt för många stadsdelar idag till många äldres förtret) Trafikreducerande åtgärder inom området (parkeringar i utk

En skadeskjuten debatt... Jag satt på tåget upp till Umeå nyligen när två herrar bakom mig började att diskutera det amerikanska presidentvalet och framförallt Donald Trump. Meningsskiljaktigheter utbröt, tills Trump-anhängaren dödade diskussionen med orden "du är ju påverkad av svensk media". En sådan bristande tilltro till traditionell och fri journalistik tycks tyvärr vara tämligen utbredd i inte bara detta land, utan även i stora delar av västvärlden. Istället har nyhetsrapportering hamnat i skottgluggen i en sorts kamp om verklighetsbeskrivningen. Att ta del av media tycks av många ha blivit en uppvisning i konsten att läsa likt hur fan läser bibeln. Tro på det som bekräftar din verklighetsbeskrivning och diskvalificera det som säger emot.  Med dagens informationsöverflöd är det inte svårt att hitta bekräftelse för vilken världsbild som helst. Ett faktum som både förklarar Ryska ansträngningar att etablera egna mediekanaler i andra länder med tillhörande nät

Vill tipsa om en förvånansvärt bra bok. 25 kvadrat heter den och är sammansatt av Mark Isitt och Eva Wrede. I denna bok går en mångsidig svensk arkitekturelit loss i att tolka de nya reglerna för komplementbyggnader i de så kallade Attefallshusen. En mångfald av sinnrika förslag, illustrerade i både bild och ritning - en fröjd att studera.  Boken bekräftar på sätt och vis bilden av att den svenska arkitekturkåren är lekfull och experimentell så länge man håller sig till fritidshusfacket. Skulle önska att denna experimentlusta kunde ta större plats även i det kommersiella och kvantitativa byggandet. Men kanske finns det hopp här också, och då tänker jag på det nyligen prisbelönade bostadsprojektet Katscha i Norrköping ritat av Arkitektur+Development Arkitekur som självsäkert tar plats i historisk miljö Huset står kaxigt mitt i Motala ström intill Nörrköpings mest kända byggnad - "strykjärnet". Fönstersättningen andas industri och trendig New York-lägenhet. Ka

Dag Hammarskjöldsväg - idag en landskapsväg som snart kommer att formas om av bebyggelse Planerna för södra Uppsala kännetecknas av en tvehågsenhet. Man vill bygga mycket - samtidigt som man vill bevara mycket. Man vill skapa en förändring - men den ska helst inte märkas för mycket och inte alls på särskilda platser. Allra tydligast blir detta förhållningssätt i omvandlingen av Dag Hammarskjölds väg. Det är en väg som bär en stark historia, som en av linjalvägarna drottning Kristina beställde under 1600-talet, vars sträckning går spikrakt från slottet till Flottsundsbron och var tidigare den vägen mot Stockholm. Idag är det en väg som kännetecknas av att gå antingen över öppna fält eller genom täta skogar ända tills den är långt in i stan, där trädalléer tar vid. Men med dagens planer kommer fler delar av vägen gå längs bebyggelse. Fält på ena sidan, bebyggelse på andra. Skog på ena sidan, bebyggelse på andra. Till synes i en slumpartad ordning där ett större grepp om stadsbild

Uppsalakonstmuseum med performancekonst i form av slamsugningsbil framför entré. Jag har länge förundrats över konstmuseumdebatten i Uppsala. Där företrädare för kommunen tycks ha en 1800-tals-syn på museer som byggnader innehållandes dammiga samlingar. Behovet av ett konstmuseum är att bli en plats att visa upp spretiga samlingar från universitet, kommun och landsting (?) som annars hade varit i magasin. Självklart ska museet placeras för att rättfärdiga Uppsala slott. Dammiga samlingar i ett dammigt hus alltså. I Umeå har man satsat på en helt annan sorts museiverksamhet i Bildmuseet, som ägs av universitetet. Det är ett museum som har valt bort att visa upp samlingar. Istället pågår här en intensiv utställningsverksamhet med tillfälliga utställningar i en fantastisk mångfald. Mycket av verksamheten består av installationskonst som tar rummet i anspråk, ofta med en överraskande bra kvalitet. Ett grepp som jag personligen värderar som väldigt uppfriskande och samtida. Självklar