Stadsplanering och trygghet. Inga mer Von Bahrska Häckar!

Till vänster: Central Park befintlig utformning. Till höger: Central Park alternativ utformning. 

Om trygghet och utformning av grönområden.
Den som besökt New York, London eller Berlin har troligen också besökt städernas mest kända grönområden som Central Park, Hyde Park eller Tiergarten. Jag tror dock att få har strosat sporadiskt genom dessa grönområden efter mörkrets inbrott - det upplevs helt enkelt inte tryggt att röra sig längs folktomma gångstigar. Detta gör att dessa och även mindre grönområden under nattetid blir till barriärer i staden. Hur dessa barriäreffekter är placerade i staden har stor social betydelse.

I bilden ovan har jag tagit mig friheten att rita en alternativ version av Central Park på Manhattan som delar av stadsbebyggelsen på ön i två delar. Parkytan i de båda förslagen är ungefär likvärdig, men ur ett socialt perspektiv har de troligtvis helt olika effekter. Där det nuvarande central park går parallellt med de huvudsakliga rörelsestråken (nordsydlig) på Manhattan, skapar det alternativa förslaget en barriär som bryter de huvudsakliga rörelsestråken.

Effekten av det alternativa förslaget (högra bilden) är att de som nattetid behöver gå mellan norra och södra Manhattan tvingas att passera igenom parken. De som har råd att åka kollektivt eller taxi kommer sannolikt välja det alternativet. Medan de som av olika skäl tvingas att gå kommer att utsättas för en ökad överfallsrisk.

Flygbild Löten med skogspartiet "Von Bahrska häcken" som bryter det huvudsakliga rörelsestråket i stadsdelen.

Problemet med grönstrukturer som bryter rörelsestråk.
Jag tror att våra städers grönstruktur bör utformas för att undvika att dessa bryter de huvudsakliga rörelsestråken i staden, och att det ska finnas rimliga alternativa vägar med en utformning som skapar hög trygghet. Att som motsats tvinga människor att korsa otrygga grönområden är problematiskt. I bilden ovan syns Von Bahrska häcken i norra Uppsala. Det är ett långsmalt skogsparti som delar upp stadsdelen Löten i två skilda delar. Området har en uppmärksammad historia av flera våldtäkter och närboende som inte vågar röra sig utomhus på kvällen.

Haga i Umeå - känt efter Hagamannen.

Min förra hemstad Umeå har en längre erfarenhet av hur rädslan för överfall blir ett hinder invånarnas rörelsefrihet. Mest känt är i samband med Hagamannen, som härjade i bland annat stadsdelen Haga i Umeå, som också har flera parkstråk som korsar de huvudsakliga rörelsestråken. Dessa parker tvingar invånarna att passera ytor som inte syns från lägenhetsfönster - platser väl lämpade för överfall där offret kan släpas längre in i parken bortom synhåll också från andra förbipasserande längs vägen. Nu är inte parker det enda stället som är otryggt i en stad. Alla möjliga sorters prång där det går att gömma sig ger ökad handlingsfrihet för förövaren. Parkmiljön skiljer dock ut sig genom att det är en del i stadsmiljön som vi inte kan vara utan - något som inte gäller för mörka prång.

Karta över Umeå universitetsområde med överfall av den så kallade "campusmannen" markerade med röda prickar.

Arbetsplatsområden är en annan sorts otrygga miljöer vi gott skulle kunna vara utan. Att dessa blir i stort folktomma efter arbetstid, utan ögon på gatan gör dem, precis som grönområden, otrygga kvällstid. I Umeå har universitetsområdet denna karaktär, vilket blir ett problem då det ligger längs den naturliga vägen mellan de olika studentområdena och vägen in mot centrala staden. Här ligger även universitetets få studentpubar, vilket trots allt attraherade lite folk. Detta område tycktes passa Campusmannen som utförde en lång rad sexuella ofredanden i området. Detta fick påverkan i min bekantskapskrets där kvinnor undvek att röra sig ensamma under kvällstid. I värsta fall blir denna upplevda otrygghet permanent där män och kvinnor i praktiken har olika rörelsefrihet i staden.

Risk att utsättas för brott i miljöer av olika folktäthet (fritt ur minnet efter Jan Gehl). 

Våldsmannaperspektivet i stadsplaneringen
Hittills har jag mötts av oförståelse när jag försökt lyfta denna fråga om trygghet och den fysiska miljön. Jag har till exempel mötts av reaktioner om att jag överdriver. Men jag tror att man behöver ta denna fråga på allvar. Diagrammet ovan som jag kopierat från Jan Gehl beskrivs risken att utsättas för brott i miljöer med olika folktäthet. I helt folktomma miljöer är risken att utsättas för brott naturligt liten eftersom det inte finns någon annan där som kan utsätta dig för brott. I folkrika miljöer förekommer brott (t.ex ficktjuvar) men chansen att just du ska drabbas är liten eftersom det finns så många människor. Högst risk att drabbas är i miljöer som är varken folkrika eller helt folktomma.

Sett ur våldsmannaperspektivet är detta logiskt. I dessa miljöer finns det potentiella brottsoffer att välja bland, men inte så många vittnen som kan ingripa. Våldsverkaren föredrar särskilt ifall dessa miljöer som är halvtomma på folk är mörka och oöverblickbara från närbelägna bostäder och bilvägar. Då kan övergrepp ske utan vittnen och det är lätt att fly i skydd av mörkret. En annan fördel (för våldsverkaren) är ifall det inte råder en "alla känner alla" mentalitet i dessa stadsdelar så att en främling kan röra sig här utan att någon noterar det.

Planeringen i Uppsala:

Plan för Rosendal (gammal bild men poängen kvarstår)

I Uppsalas stadsplanering tycks detta perspektiv lysa med sin frånvaro. Ett exempel på detta är planen för Rosendal med en tvärgående park som delar av stadsdelen i två delar. Parken är ca ett kvarter bred vilket gör att stora delar av denna riskerar att hamna bortom synhåll från närliggande bostäder - särskilt som man vill ha trädkantade gatumiljöer. Motivet till parkens form är som spridningskorridor mellan Stadsskogen och Kronparken - vad som ska spridas är oklart.

Hela planerna för södra staden med stadsdelar som bland annat Ulleråker har problemet med att sakna förbindelser med centrala staden som inte går genom otrygga naturområden eller arbetsplatsområden. Den stora befolkningsökningen tillsammans med de många och stora natur och arbetsplatsområdena mellan centrala och södra Uppsala har stor risk att bli gynnsamma miljöer för våldsverkare. 

Det så kallade Uppsalapaketet med ny tågstation i Bergsbrunna och hela 33 000 bostäder längs en ny spårvägslinje mellan Gottsunda och Bergsbrunna. Gröna pilar visar vad jag uppfattar som grönområdeskorridorer som delar upp bebyggelsen i ett stort antal enklaver. Här äventyras tryggheten och rörelsefriheten för mer än 70 000 invånare. Där även planeringen av arbetsplatsområden i Ultuna bör få en känga (se bild nedan). SLU lär få ångra sig när deras studenter och anställda påverkas - för att inte tala om företagen man vill locka att sätta sig här...

Till sist:
Det är inte stadsplaneringen som begår brott. Däremot påverkar stadsplaneringen möjligheterna att begå brott och hur vi upplever trygghet och hur den upplevda tryggheten i sin tur påverkar vårt beteende. Att undvika grönområden kvällstid kan beroende på stadsstrukturen få en stor eller liten påverkan på en individsrörelsefrihet. Att planera stadsdelar för tiotusentals invånare avskurna från omvärlden av otrygga ytor är enligt min mening inte en bra planering. Men jag kanske överdriver...