Tankar om arkitektur

Mitt hus. Karaktärsförödande och följaktligen ett idag förbjudet hus.  Segregation brukar beskrivas som ett problem förpassat till Betongförorterna. Dock är det i villaområdenas medelklassghetton segregationen är som störst, vilket tyvärr inte problematiseras i lika hög grad. Från styrande håll verkar det inte problematiseras över huvudtaget. Det har blivit ett ideal som man försöker bevara. Jag bor själv i villaområdet Norby i Uppsala. Här är medelinkomsten näst högst i stan. Läget med närhet till flera fina naturområden och dessutom på lagom cykelavstånd till stan har gjort området mycket attraktivt och på tok för dyrt för det stora flertalet. Om man ska gå efter planbestämmelser över området är det precis så här som de styrande vill ha det. Så här ser plandirektiven ut i Norby, understräckade regler betyder att de stärker segregationen. På kvartersmark får bostadsbebyggelse i ett eller två plan uppföras. Samt att enstaka rum får användas till kontor eller annan ickestörande

Snygg inklädnad - dum yta... I stadsdelen Kungsängen i Uppsala står den här transformatorstationen. Tycker att den rostiga inklädnaden är förbaskat cool och troligen kommer det att bli ännu coolare när den är helt inklädd av klängväxter. Men varför har de lagt järnvägssten på marken? Den är otymplig och mer än avskräckande att gå på - det är ett underlag som formligen skriker - det är dumt att gå här! - Du ska inte gå här! Det hade ju varit trevligt om människorna i detta område kunde få en till liten parkyta där istället, det skulle de behöva. Jag undrar vad det är som får arkitekter att ta ett sådant beslut under dessa omständigheter. Man förstår ju att  det kan finnas omständigheter då det är motiverat att otillgängligöra värdefull yta genom att strö ut järnvägssten.  Men inte i ett område som behöver fler parker. Kanske gick det till så här när arkitekterna beslutade om järnvägssten: "- Vanligt gräs är ju snyggt men jag har en stor hög med järnvägssten hemma på min to

Staden - borgarnas hemvist här Klarakvarteren 1952 Vart har den traditionella borgerligheten tagit vägen? Varför har vi idag inga bankdirektörer som för ärans skull gärna skänker  broar ? Och var är de borgare som stödjer kulturlivet med stora donationer? Var är de borgare som investerar sitt kapital i ståtliga fastigheter? Vart har den traditionella borgerligheten tagit vägen egentligen? Existerar de fortfarande? Dagens borgare tycks sitta som mellanledschefer hos de globala storkoncernerna. Om de gör bra ifrån sig, det vill säga håller en stram budget, så kanske de får en liten bonus lagom till jul. Kapitalet de äger lägger de gärna på lyxkonsumtion från utlandet och andra slösaktiga ting. Det är inget fel med detta - för det är ju inte deras fel. Dagens borgare har det svårt. Mellanchefspositionen gör att de har mer plikter och skyldigheter än friheter att frigöra kapital och manifestera sig själva genom att ge till samhället. Borgarklassen tycks vara ett utdöende släkte so

iPad yra i Apples butik på fifth avenue, NYC Legenden Steve Jobs har i dagarna pensionerat sig från VD-posten hos Apple. Det Jobs lyckats med som få andra är att konstant utmana sitt numera jätteföretag att hela tiden vara innovativt. Många storföretag kör ofta fast i gamla fotspår och gör det de alltid gjort utan ambitionen att göra något innovativt och öppna nya marknader. Revolutionerande produkter kommer ganska sällan. Lyckosagan Apple beror på att de vågat satsa på innovativa produkter som lyckats revolutionera marknaden. Det hände med den första iPoden, det hände med iPhone, det hände också nu senast med iPad. Dessa produkter har alla lyckats revolutionera sina marknader och bokstavligen sopat mattan av allt konkurrenterna kontrat med. Men de har framförallt lyckats stärka varumärket Apple genom deras ikoniska design och kvalité. Apple är idag världens högst värderade företag. Men hur länge kan Apple fortsätta att vara innovativt och revolutionera marknaden? Kanske ett li

Såg på SVT forum idag där det diskuterades tillväxt, höghastighetståg, regionförstoring o.s.v. Det intressanta jag fick lära mig är att det tydligen krävs 4 miljoner invånare för att en region ska utveckla en avancerad tjänstemarknad. Jag vet inte riktigt vad som menas med avancerad tjänstemarknad men det borde ju ligga någonting i detta. Kanske är 4 miljoner invånare en sorts kritisk massa för den regionala marknaden. Kanske är utbudet av arbetskraft då så stort att det blir möjligt att i tillräckligt hög grad kunna hitta rätt arbetskraft. Idag har Stockholmsregionen arbetskraftsbrist inom alltfler yrkeskategorier. Om företagen inte lyckas hitta rätt personal för att kunna utvecklas kommer tillväxten att bromsa in och Sverige tappar konkurrenskraft.

På fysiken fick man lära sig att atombomber kan skapas genom att slå ihop 2 klumpar av höganrikat uran så att de bildar en stor uranklump, förutsatt att den överstiger kritisk massa. I bilden ovan illustreras en kärnklyvning där en neutron träffar en Uranatom vilken därför faller sönder i två mindre atomer och dessutom tre nya neutroner som i sin tur kan klyva nya uran atomer. Denna process sker naturligt hos Uran. Anledningen till att mindre Uranklumpar inte exploderar är att de flesta neutroner missar målen - det finns helt enkelt för mycket tomrum och för få atomkärnor att träffa. Ju större Uranklump desto fler av neutronerna träffar och klyver Urankärnor. Med storleken ökar alltså hastigheten hos reaktionen. När uranklumpen når kritisk massa sker klyvingen så snabbt att en kedjereaktion uppstår. Städer fungerar på samma sätt. Ju större befolkning de har desto fler möjliga möten och utbyten. Det stora utbudet av varor, tjänster, säljare, köpare, arbetsgivare och arbetstagare i en

I våras läste jag den mycket bra avhandlingen  Planerat, alltför planerat av Sara Westin, ett tidigare inlägg om den . Boken utgår från en känsla av obehag som infinner sig hos henne när hon går igenom det samtida planerade Hammarby sjöstad. Frågan hon ställer sig är varför det hela känns dött, trist och tråkigt. Så här om dagen tog jag mig själv ner till Hammarby sjöstad för att själv känna på "känslan" av att vara där. Kanske var det inte ett besök under de bästa omständigheterna - mulet, blåsigt och dessutom på veckans stora vilodag - men en stad ska ju kunna levas i, även när omständigheterna inte är idealiska. Väl inne i Hammarby sjöstad så infann sig den föranade känslan av ödslighet. Men stundtals kändes det också nästan trevligt. Jag gillade vissa partier av kajerna, flera av husen var riktigt trevliga och jag insåg även att öppna innergårdar inte alltid är fy skam trots allt. Tyvärr är det intrycket av ödslighet det som jag minns bäst nu när intrycken fått smälta

Tycker det är lite lustigt det som skrivs om kravallerna i England, där upprorsmakarna beskrivs som underklasskids, vars begär för märkeskläder, elektronik och andra statushöjande prylar gör att de samvetslöst går ut och gör räder längs den lokala shoppinggatan. Kanske slänger de också lite brandbomber kring sig. Låt oss för enkelhetens skull skylla kravallerna på detta och förbise alternativa faktorer som att många av dessa upplever utanförskap - de kanske möts med misstänksamhet på grund av att de bor i fel område/ har fel etnicitet/ och fel social tillhörighet o.s.v. Men låt oss för enkelhetens skull skylla på att de inte har råd att konsumera de rätta kläderna eller de senaste elektronikprylarna. För vilken betydelse har egentligen våra prylar, vår konsumtion, för hur vi betraktas och ser oss själva? Som goda konsumenter ser vi direkt när någon inte följer mönstret. Det kan vara att någon har en lite för gammal bil, kläder som inte följer modet och heminredning som varken är nytt

Med en snabb blick på huvudrubrikerna hos DN, SvD och alla andra dagstidningar för den delen så är det inte svårt att fyllas av intrycket att världsekonomin fått en taskig influensa. Tillråga på allt skriver fler och fler skribenter om hur dyster framtiden ser ut och en del menar till och med att vi rent av snart sett slutet av en gyllene era. Visst är det så att det alltid finns de som överdriver allvaret. Att framtiden för dagens unga vuxna kommer bli riktigt kärv är en myt som blivit till en allmänt vedertagen sanning och jag tror att det finns en fara i detta. Det är farligt att inte tro på framtiden, speciellt då dessa dystopiska "hobby-siare" har fel - för framtiden ser ljus ut. Först och främst tror jag man måste byta perspektiv för att se att hur ljus framtiden egentligen är. En mycket god sak är att allt fler människor tar sig ur fattigdom. Likt hur landsbyggdsbefolkningen i europa på artonhundratalet tog sig in till städerna och därmed lade grunden för det välfärd

I skolan fick man lära sig skillnaden mellan i- och u-länder. Idag pratas istället om kunskapssamhället. Ett samhälle där de flesta inte längre jobbar i fabrik, istället har de kvalificerad utbildning och kunskapsintensiva jobb. Företag behöver i allt högre grad anställda med kvalificerad utbildning. Detta gör att orter och småstäder sackar efter storstadsregionerna. Det finns helt enkelt för litet utbud av kompetens att ta av i dessa städer. Därför görs få investeringar där. Även medelstora städer har svårt svara mot efterfrågan på kompetens. Kompetensen hittas istället i storstadsregioner med många högutbildade. I Sverige finns det 2 storstadsregioner - Stockholmsregionen och Öresundsregionen. Båda har stort utbud av högutbildad arbetskraft, köpstarka invånare och är dessutom internationellt attraktiva platser att bo på. De har därmed enorma konkurrensfördelar jämfört med det övriga landet. Här är därför löner och tillväxt högst i landet. Givetvis skapar framgången i storstäderna o